Döden - ämne för samtidskultur
När Joan Didions Ett år av magiskt tänkande kom ut på svenska tidigare i höstas hamnade den i topp på försäljningslistorna. Boken är ingen vanlig listetta, utan Didions personliga betraktelse över sorgearbete och död.
På knivskarp prosa skriver hon om året då hennes man gick bort efter en hjärtattack och då deras enda barn fick ett dödligt virus. Efter läsningen återstår en stark upplevelse att var dag kan vara den sista.
På Unga Klara försvinner i höst drottning Alkestis i en suggestiv dödstunnel. I Suzanne Ostens uppsättning av Euripides klassiker lyser lusten till livet hos drottningen som vet att hon, alldeles strax, måste hoppa på båten till dödsriket.
Mycket dött
Inom populärkulturen, filmer, TV-serier och skräcklitteratur, dör folk som flugor och inom musiken har gothrocken en renässans. I Malmö arrangeras De dödas festival under allhelgonaveckan och Stockholms stadsmuseum visar utställningen Döden dö.
Exemplen på hur döden diskuteras eller skildras inom samtidskulturen och i offentligheten blir bara fler, om man får tro Lynn Åkesson, docent i etnologi vid Lunds universitet, som skrivit om våra ritualer kring döden. Uppfattningen att döden skulle vara osynliggjord eller tabubelagd i vår ungdomsfixerade tid stämmer inte alls menar hon. Tvärtom är vårt sug efter att ta itu med denna vår kanske största existentiella fråga enormt.
- Det är klart att en dödlig varelse är nyfiken på döden och reflekterar över den, det vore nästan mer konstigt att inte vara det.
Kropparna fjärmas
Däremot blir vi mer och mer fjärmade från den fysiska kontakten med döda kroppar. Våra nära och kära tas numera om hand av vårdpersonal och professionella, i den meningen har döden blivit institutionaliserad och avlägsen. Förr hade man likvakor, och ute i samhället sågs begravningsföljen, bilprocessioner, som inte fick avbrytas.
- Den bristande kontakten med en död människokropp ökar ju bara intresset. I krig eller i ett traditionellt bondesamhälle vet man hur en död människa ser ut och vilka praktiska saker som måste göras. Men vi som lever här och nu vet väldigt lite om det.
Konsten att dö
Intresserade av att diskutera ja, men vilken insikt har vi i dag om vad som väntar - egentligen? Förr praktiserades "ars moriende", konsten att dö.
- På kända målningar från 1400-talet finns dansande skelett med budskapet: kom ihåg att du är dödlig. Man skulle leva sitt liv med döden inför ögonen. I dag är det precis tvärtom, vi lever som om vi aldrig ska dö. Om vi inte super och bara äter hälsosamt är det som om vi skulle leva i all evighet. Därför blir det en chock när vi faktiskt blir sjuka och gamla, säger Lynn Åkesson.
I sin och Eva Erikssons Augustnominerade barnbok Alla döda små djur tar författaren Ulf Nilsson fasta på barns ofta oneurotiska sätt att handskas med döden. Hans huvudpersoner bildar egen begravningsbyrå, skriver dikter till humlor och kaniner, men blir också uppriktigt ledsna. De närmar sig det obegripliga genom handfast ritual.
Morötter på graven
- Barn är väldigt konkreta, jag minns när en pappa dog och barnen sa att "vi ska inte ha vanliga blommor på graven, vi ska så moröttrer för då kan vi titta på det gröna och han kan äta". Man kan visa väldig omtanke när man är så konkret, säger Ulf Nilsson.
- Vi vuxna är krångligare och mycket mer rädda, man går runt i en månad och tänker, äsch, jag vågar inte fråga, hon kanske är jätteledsen. Man vågar inte ta tag i det.
Men Ulf Nilsson minns också ett skolbesök när en elev bekände sin skräck inför att se en död kropp.
- Jag berättade om när min egen far dog och om hur det blev väldigt bråttom med att göra honom i ordning. Det var på natten. Jag fick putsa hans skor, det var viktigt att de var fina även på undersidan. Jag tyckte det var otroligt fint, han hade putsat mina skor när jag gick till skolan. Nu fick jag putsa hans.
Så jobbar vi med nyheter