Djupt rotat i nuets samtal

Männen, sägs det, har svårt att finna sin nya roll i det jämställda samhälle delar av världen kan vara på väg mot. Och det är nu inte otroligt, varken att strukturer i ett genusperspektiv stävar på mot något mer jämlikt, eller att männen har svårt att hitta sin plats. Men även om fler kvinnor kan leva ekonomiskt oberoende och har fler möjligheter att välja sitt liv, tycks de inte ha det ett dugg enklare. Lyssna på en vän som är kvinna och du hör det, läs en samtida bok och chansen är stor att du hamnar mitt i individens tvekan. I Teater Scratch nya pjäs, monologen Jag är snäll innerst inne, möter man just en sådan där samtida kvinna. Hon heter Susanne och har bjudit till fest. I teaterlokalen nära takåsarna är det uppdukat med vita dukar och långbord. Förrätten är serverad och en fördrink serveras i baren. Värdinnan är klädd i en riktig prinsessklänning och strassen gnistrar i teaterljuset. Det ser ut som ett bröllop och är det också, för Susanne stundar äktenskap två. Med vem hon ska leva är däremot oklart, och det hålls hemligt ända till slutet. När vi väl får veta känns svaret helt följdriktigt. Charlotte Lindmark, som spelar Susanne, svarar också för manuset och texten känns djupt rotad i nuets samtal. Trots en stillsam regi, bruden rör sig knappt på scenen utan står där som en drottning och talar till oss, är det hon säger ett rop. Vem i helvete är jag, tycks hon fråga sig själv - och därmed också oss. Men förvirringen är inte explicit och finns inte heller som medvetna sprickor i gestaltningen. Den uppstår oavsiktligt och är en bit i ett pussel helt utanför Teater Scratchs kontroll. I stället är monologen framförd närmast som en berättelse och Susanne har full koll på vad hon vill delge gästerna om sig själv. Texten ackompanjeras av en retrospektiv i form av ett bildspel. Det visar män hon varit kär i och lämnat, men i den berättelsen finns också andra kanske lika viktiga minnen insprängda: en katastrof i skolan som fick Susanne att ge vänskap fingret, ett litet spån av föräldrar, fragment av en dotter, och vännen Fia som till sist trängde igenom försvaret men som dog. I Lindmarks pjäs går Susanne vidare, men jag tänker att hon är en stackars människa. Att gå från tvånget att vara "kvinna", till att tvingas välja sitt liv är en förändring som starkt påminner om att vrida på ett mynt. På samma sätt tycker jag inte heller att Lindmarks text för diskussionen om kvinnan och friheten vidare. Pjäsen är visserligen inkännande, och öppnar för igenkänning, men utmanar inte Susanne till fullo. I sitt kön och sin tid gör hon det rätta valet; sig själv. Det är förfärligt ensamt.