Av titeln kan ämnet verka trivialt, nästan självklart och självförklarande. Tar man del av boken finner man en djupsinnig och allsidig presentation och analys av en speciell epok av den europeiska historien, speglad genom ett stort tekniskt projekt i den norrbottniska fjällvärlden. Avhandlingen har kvaliteter som gör att den kan räknas in som en av de stora Norrbottensavhandlingarna, i detta fall i genren teknikhistoria.
Beslutet om elektrifieringen av Riksgränsbanan togs av Sveriges riksdag 20 maj 1910 och redan dagen därpå kunde norrbottningarna läsa en fyllig redogörelse i Norrbottens-Kuriren om projektet. I bakgrunden fanns statens inträde 1907 som hälftenägare i LKAB och åtföljande beslut om efterhand dubblerad malmbrytning till fem miljoner ton samt önskan att minska importen av stenkol. Med eldriven järnväg var det möjligt att klara transportökningen utan att anlägga dubbelspår. Om ånglok ersattes av eldrivna kunde man nyttja en inhemsk energikälla, nämligen vattenkraften.
Malmbanans norra omlopp mellan Kiruna och Narvik hade varit i drift sedan 1903 och nu skulle alltså bandelen Kiruna - Riksgränsen elektrifieras. Elektricitet som energikälla och som drivmedel för järnväg var nya företeelser i början av 1900-talet. Den kunskap som normalt följer av beprövad erfarenhet var därför ringa. Att tillämpningen av den nya teknologin dessutom skulle ske under de extrema natur- och klimatför hållanden som råder där Riksgränsbanan går fram gjorde konstruktionsproblemen extra stora. Å andra sidan, om tekniken klarade påfrestningarna här, skulle erfarenheten ge ny kunskap som i vid mening skulle vara mycket användbar om den elektrifierade järnvägtransportens potential generellt.
Beskrivning och förklaring
Med hjälp av samhällsvetenskaplig metod och teori undersöker Wiklund hela anläggningsperioden ur många aspekter. Metod- och teoritillämpningen måste understrykas eftersom den ger precision åt de problem som ska lösas och därmed lyfts framställningen från en enkel beskrivning av elektrifieringen av Riksgränsbanan till en förklaring av teknikens roll när transportväsendet industrialiseras och industrisamhällets ekonomiska bas etableras.
De huvudsakliga tekniska megakomponenterna visar projektets omfång och komplexitet. Porjus kraftstation, omgiven av ödemark, anlades vid Lule älv, överföringsledningar till Kiruna byggdes, kraftfulla lok utvecklades och kontaktledningar sattes upp längs hela järnvägslinjen. Eftersom Wiklund koncentrerar sig på elektrifieringen av Riksgränsbanan fördjupar han sig inte i vattenkraftutbygganden. (Porjus tillkomst var ämnet för Staffan Hanssons avhandling från 1994.) De aktörer som samverkade var, i huvudsak, statliga Järnvägsstyrelsen samt företagen Siemens och ASEA.
Sofistikerad logistik
Projektet beslutades i en tid när det industriella Europa sjöd av framtidstro och optimism, särskilt beträffande teknikens möjligheter. När det avslutades hade tidsandan ändrat karaktär, Världskriget pågick, världshandeln gick tillbaka och Europa fick det allt svårare att upprätthålla sin dominerande roll inom den globala ekonomin. Trots de mörka omvärldsförhållandena blev slutomdömet efter några års drift av den elektrifierade Riksgränsbanan så positivt att riksdagen 1919 beslutade att elektrifiera de resterande sträckorna av Malmbanan, vilket var genomfört 1923.
Utredningarna om förutsättningar och möjligheter att elektrifiera Riksgränsbanan påbörjades 1907 och 1917, efter cirka två års provdrift med många modifieringar, övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för driften. Det var tio år präglade av sofistikerad logistik. Även under provdriftens år tillkom lösningar av vitala, tekniska problem, till exempel hållfastheten hos kontaktledningarnas isolatorer, vilka krävde nytänkande. Driftsäkerhet och garanterade gångtider var absoluta krav. Industrialismens puls krävde att transportsystemet garanterade säkra, ständiga och obrutna flöden.
Wiklunds avhandling är fylld av tekniska detaljer om elektrisk spänning, isolatorer, varmgångna hjullager, elektriska motorer och lokens bemanning. Risken att "inte se skogen för bara trän" undviker han genom att detaljerna alltid är insatta i en större betydelsebärande helhet. Den helheten är teknikens roll för effektivare produktion och därmed ekonomisk tillväxt och samhällsutveckling. Elektrifieringen av Riksgränsbanan tjänar som ett bra exempel för att belysa den problematiken. Det är inte utan att tanken går till alla de stora anläggnings- och infrastrukturprojekt som i dag är förknippade med Norrbottnisk råvaruutvinning.