Djävulens betydelse för musiken

Djävulen har många namn men ingen klar historia. Han är ondskan personifierad men i övrigt är det väldigt luddigt vem han egentligen är. Finns han ens en gång? En sak som är säker är att han alltid har haft ett nära förhållande med musik i allmänhet och rock och pop i synnerhet. Thomas Bossius jobbar med ungdoms- och populärkulturforskning vid Göteborgs universitet och är expert på musik och religion. - Historiskt sett inom populärmusiken så fyller satan en viktig funktion, säger Thomas Bossius. Men då handlar det i första hand inte om satanism eller så, utan då är satan framförallt en symbol för upproret. Ängeln Lucifer försökte ta makten av Gud i himlen och det ses som det ultimata upproret. Djävulsintervallet
Kopplingen mellan djävulen och musik dyker upp redan på medeltiden. Kyrkan förbjöd då användandet av en viss tonkombination i deras musik - det så kallade tritonus eller djävulsintervallet. - Jag vet inte om det är första gången man gör skillnad mellan ond och god musik, men det är den äldsta förekomsten av satan i musiken som jag känner till. Tritonus har en väldigt dissonant och skev klang. - Man upplevde det som otäckt och menade att det var nåt djävulskt med det. Det där intervallet plockades sedan upp av hårdrocken på 1970-talet. Black Sabbath, som brukar anses vara det första heavy metal-bandet, använde sig mycket av tritonus. - Men de var nog inte medvetna om att det kallades för djävulsintervallet utan de var snarare inspirerade av filmmusik, för där används det också mycket. I nästan varje skräckfilm hittar man tritonusmusik som talar om att det är något farligt på gång. De skärande fiolerna i duschscenen i Psycho är ett exempel. Påverkar populärkulturen
Djävulens populärkulturella kopplingarna sträcker sig längre tillbaka än så. På 1800-talet slog frälsningsarméns grundare William Booth ett stort slag för att göra popmusik accepterat, då han skrev kristna texter till traditionella folklåtar. - Booth sa det att "varför ska djävulen ha all den bra musiken?" och sedan skrev han egna versioner till den musik han tyckte om. Det väckte stor debatt då, inte minst för att det var många som tyckte att det var hädiskt bara att påstå att djävulen hade all den bra musiken när det fanns så bra kristen musik. Sålde sin själ
Sedan kom bluesen och annekterade den onde. Enligt legenden om bluesgitarristen Robert Johnson sålde han sin själ till djävulen i utbyte mot att få gåvan att bli asbra på gitarr. Och han anses ju vara lite av en anfader för hela den moderna rockmusiken. Föreställningen om att rockmusik skulle vara djävulens påfund, hänger det ihop med myten om Robert Johnson? - Det finns nog en väldigt intim koppling där. Bluesen var också mycket djävulens musik och hade profana texter. Robert Johnson skrev ju också texter om djävulen. - Men mycket av den föreställningen kommer från USA där kyrkan har en stark ställning och är väldigt konservativ. Djävulen har ju hand om allt som är syndigt, det vill säga: dricka alkohol, spela kort, dansa och ha sex före giftermål. Och den typen av aktiviteter sker ofta kring rytmisk musik. Men föreställningen om att popmusik är djävulens påfund handlar nog också mest om det där upproret, menar Bossius. - Rocken var ett jättestarkt uppror och kopplades tidigt med djävulen. Det finns fortfarande högerkristna i USA som dömer ut all dansant rock och pop. Den onda sidan
Det är i och med metal-musikens genombrott på 70-talet som djävulens "onda" sida dras fram i ljuset. Band började då sjunga om ondska och använda sig av mörka symboler. - Black Sabbath blev till exempel anklagade för att vara djävulsdyrkare men det är ingenting som de någonsin har påstått själva. Från deras sida var djävulen mycket bara en gimmick, en image. Det var först mot slutet av 80-talet då Black metal-scenen uppstod i Norge som det kom band som hävdade att de verkligen var satanister och att det var på allvar. - Black metal förhåller sig alltid till ondska och satanism på något sätt. I princip måste man säga att man är satanist. Då kan man antingen se det som något religiöst eller så kan man beskriva satanismen som ett ateistiskt förhållningssätt till livet, att det mer handlar om att ta avstånd från kristendomen. Inte dyrkan
Black metal är väldigt mörk musik men det handlar inte om djävulsdyrkan utan snarare om satanism. - Skillnaden är att satanister inte tillber och underordnar sig djävulen utan snarare använder det på något ockult magiskt sätt, för att utöka sin egen makt. Black metal-scenen är ökänd för att ha varit inblandad i många fruktansvärda vålds- och hatbrott men Bossius menar att kopplingen till djävulen även här främst handlar om upproret snarare än ondskan. Inte heller onda
Han tycker inte heller att man kan kalla dem för onda. - Jag tycker inte man kan säga det. När man träffar dem så är de flesta väldigt trevliga och sympatiska och jämför man med hiphop-scenen så begås det mycket fler mord och våldsbrott där än vad det gör inom black metal-scenen. - Många säger i intervjuer att de betecknar sig själva som onda. Men tar man sig lite under ytan ser man att det snarare handlar om att man inom black metal tycker att kristendom står för något genuint dåligt. Och då kristendomen har lagt beslag på ljuset, godheten och kärleken så vände man på det, som en protest, och använde istället begrepp som mörker, hat och ondska. Men i grund och botten ser de ju på det som att de själva står för någonting positivt även om de beskriver det med negativt laddade begrepp. Varför lyssnar man på sådan "hemsk" musik? - Det finns ett väldigt entydigt svar man får från alltifrån de mest extrema satanisterna till de kristna metal-musikerna och det är att de blir på så gott humör av att lyssna på den här musiken. Det är oerhört effektfull musik och det får dem att må bra, bli på gott humör och känna sig harmoniska. - Människor lockas och tilltalas av olika typer av musik. Det beror på vem man är inombords och vilken identitet man har. Musik som en del uppfattar som helt obegriplig eller totalt motbjudande kan andra tycka är vacker och skön att lyssna på.