Diverse kultur i nya Komma

Komma är en norrbottnisk kulturtidskrift som ges ut av tidskriftsföreningen Poetens klagan. Nummer två för 2006 är ute nu. I Kommas egen uppräkning av försäljningsställen ser jag att Piteå konsthall är enda stället i länet som säljer den.
Varför inte Konstens Hus i Luleå eller hembygdsmuseet i Gällivare eller något av biblioteken? Eller, hemska tanke, en välsorterad bokhandel? Detta trista faktum säger förstås mer om det lilla ansvar som både de kommersiella och skattefinansierade institutionerna tar. Men tråkigt är det likafullt.
Komma innehåller en hel del bra texter av mer eller mindre kända författarnamn, ett par tre noveller, poetiska smakprov, debattinlägg, en essäliknande text om konstnärsrollen och naturligtvis, en av Kommas käpphästar, något kritiskt om Kulturrådets principer för tidskriftsstöd. Dessutom en sorts magsur skröna, signerad Peo Rask, som handlar om illasinnade och korkade kulturredaktörer och landsortsrecensenter och hur de förpestar livet för den seriöst arbetande Författaren.

Berörd av text
Den text som berör mig mest är en väldigt personlig text av poeten Magnus Borg från Piteå. Magnus Borg har gett ut två diktsamlingar, Blåstenens sång, 2001 och Framme vid den uppdämda floden, 2004.
Hans uppgörelse med sig själv och sina första två böcker lever ett helt eget liv. Det är djupsinnigt, ärligt och lite komplicerat. Inte lättuggat och himmelens skönt är det. Magnus Borg tar skrivandet på allvar, ingenting är en lek. Precis som det ska vara. Som han skriver själv:
"Det jag skriver nu är redo för publicering. Det som än så länge ligger som anonyma wordfiler i min dator. Min tredje diktsamling kommer att ges ut någon gång. Den tredje kommer jag att betrakta som den första."

Antal dikter
Den norske poeten Karin Haugane representeras med ett antal dikter ur hennes senaste diktsamling Octavfeltet, i tolkning av Ann Jäderlund. En annan etabl erad poet, Cecilia Hansson, född och uppvuxen i Luleå, är också med med ett antal dikter. Hon har gett ut två diktsamlingar, den senaste 2005, Tänj min hud och Förvandlingar.
Cecilia Hanssons korthuggna kärleksdikter känns fräscha och klara med stänk av passionerad humor, medan Karin Haugane skriver allt för blommigt om kärlek, bilderna är för många och otydliga. Beröringen uteblir.