När Birgitta Lillpers fick Aftonbladets litteraturpris motiverades det bland annat med hennes mångformighet som poet, hennes orenhet om man så vill. Än var hon abstrakt och ogripbar, än vardaglig och folklig. Hennes språk är självsvåldigt och motsvarar inga vanliga förväntningar.
Industriminnen heter den nya diktsamlingen och motsvarar väl förväntningen om allt detta. Hennes diktade rum är på gränsen mellan värld och förnimmelse, hennes språk på gränsen till det som inte låter sig formuleras. Rummet är tidlöst, suveränt behärskat av dikten och dess villkor, associationerna blixtrar som i sf-filmernas mest magiska scener.
Hon gör detta mycket bra, och har en språklig auktoritet som är betvingande, som när en stor skådespelare tar scenen i besittning. Hon är krävande och sträng, mångsidig och otroligt vig i sin poesi. Men knappast harmonisk och följsam, språket bryter ofta sin egen bana, sin logik och börjar betrakta sig själv med stor skepsis. Det är ungefär lika svårt som det låter.
Det betyder inte att hon är världsfrånvänd, makt och samhälle lyser genom hennes dikter och människan alltid. Vardagens situationer inleder en dikt, men tillvarons gåtfullhet avslutar den, eller så får dikten syn på sig själv, sina begränsningar och motsägelser och vardagen blir med ens oändligt komplicerad. Å andra sidan är livet onekligen en svår konst, så varför inte poesin?
Innebär det att hon skriver i de så kallade språkmaterialisternas sönderbrutna experimentrum? Nejdå, meningen finns för Lillpers, men också tvivlet på meningen och det är detta senare som är viktigast. I romanerna är figurerna och intrigerna mångtydigt vackra och idémässiga, i lyriken är verkligheten renare, sällan hopklumpad med individer och öden. Dessutom finns alltid skönheten i hennes stora musikalitet. Som i de rader som förklarar bokens omslag:
1941 broderade farmor en duk
med hårt ordnade
små rosor och
nejlikor i korsstygn.
Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset
och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet,
med hårdaste sinnet sytt blommorna, och
de blad som hör till
Någonstans skulle jag önska en grundton i hennes dikt, någonstans i den mångformighet man ibland kan tycka är eklektiskt förbryllande. När hon pendlar mellan det mycket högstämda och det mycket banala. Det är kanske inte så meningsfyllt, ungefär som att önska sig en annan författare. Men jag tror att vår tids poeter måste göra sin odödlighet med mer än sin svårtillgänglighet, även om det sker så otroligt kraftfullt som i Lillpers fall.
Jag fascineras av hennes otroliga känsla för rytm, och för dissonanser, av hennes disciplin och hennes anarki. Hennes gränslandskap av vardag/tanke vibrerar av det outsagdas möjligheter och det utsagdas tolkningssvårigheter. Ändå har jag mycket svårt att känna mig hemma i dessa hennes gränssnitt. Oron, de ständiga reservationerna mot de egna utsagorna. Ingenstans en återställningspunkt där poeten kommit ända fram med sin poesi, där subjektet och objektet funnit någon slags frid. Hennes distans blir alltför lätt läsarens.