Diktmys för de utvalda

Det här uppskattar jag. Det är inga konstigheter, inga maneer, inget tjafs. Veronica Härkönen, ung och lovande som det heter. Vill gärna kalla mig själv detsamma. Om Härkönen håller i sig genom åren kan jag säga att jag minsann följt hela hennes karriär. Läste mest hennes skunkdagbok. Obs, Skunk är en internetcommunity. Hon var hemma hos mig när jag hade fest, hade fått för mig att hon ville sno min dåvarande pojkvän. Härkönen var sval, rolig och svarthårig. Punk liksom. Samma nu. Läser med klar stämma, ryckigt, skriver intressant. Grenar som skuggar dig i nacken Är en mening som Ann Jäderlund läser och skapar en oas genom. Vill stanna i hennes ord. Temat är Orienten men som programmet varnat, kanske gör poeterna som de vill. Hemma är temat jag hör. Med Sayed Robertsson (resevation för namnet) sipprar Orienten tillbaka in. Han trummar på två trummor men pepprar ut jag vet inte hur många ljudvågor. Tio fingrar, miljoner dova smällar. Favoriten Bengt Berg tycks vara allas älskling. Det mummas och hummas i publiken. Det finns så många månar
i Finland Säger han. Han är rolig, och inte så komplicerad. Känns som att jag är med när han reser. Pär Hansson. Tänk att dikterna blir så annorlunda när de kommer ur någon annans mun, framförallt ur munnen på den som skrivit det. När Pär Hansson läser blir det trångt bland bokstäverna, det går fort. Det vore behagligt att få somna till detta tänker jag. Och det menar jag inte på ett dåligt sätt, att det skulle vara sövande tråkigt, mer är det behagligt och tryggt. Ja men så det var när någon läste för en som barn. Varför läser alla poeter ur sina block? Nog måste de väl kunna sina dikter utan och innan? Andra kvällen på denna poesifestivalhelg samlas alla poeter från fredagen plus några nytillkomna kring ett bord på Restaurang Diamant, för ett "Off the record-set". Mycket informellt men känslan av klubb för inbördes beundran inte bara anas, årets poesifestival ÄR reserverad för ett visst antal människor. Tappar någon en synål är det en skymf.