Dikter som bara nästan får ta fäste

Evolutionen i ett mänskligt perspektiv haltar, det är lätt att se. Den tar inte hänsyn till den moderna människans livsbetingelser, förefaller närmast likgiltig inför dem. Sett till det stora såväl som till det triviala. Fredrik Lindström anmärker, med osviklig ironi, i sin nya bok: "Det känns så / primitivt, / tycker jag, / den bryr sej inte alls / om att jag har / varit på TV / eller att jag kände / Povel Ramel / lite grann." Evolutionen "mäter framgång / i avkomlingarna / och inget annat". Kort sagt: den vill ha hårda fakta hellre än krusiduller. Evolutionen och jag kommer inte överens är Fredrik Lindströms sjunde bok och hans andra diktsamling, även om förlagsbeteckningen förvisso lyder "Bekännelser". En genre och kategorisering som i Augustinus och Rousseaus efterföljd minst sagt är uppfordrande. Men Lindströms bekännelser är förstås av annan art. Han kommer från en generation och kultur som är ständigt beredd med en uppsättning citationstecken att sätta runt orden när de blir för närgångna. Vi har här alltså att göra både med "bekännelser" och bekännelser. Hans dikter är småskojiga, småtrevliga och vill bara väl. De pratar på i lättsam stil, och när de någon gång prövar ett allvarligare tilltal tillåts det bara nästan ta fäste. En och annan rad sätter sig förvisso, såsom: "Livet på jorden tål inte yttre betraktare, / det löses upp och blir obegripligt." Där tycks han något på spåren. Lindströms sysslade med evolutionen har nog i och för sig ett allvarligt menade syfte, och har sina sidor, men som poesi betraktat är det inte särdeles intressant. Kanske som något annat dock. Varför inte kåseri, där det smidiga språket och underfundigheten kan göra gemensam sak. Poesins kargare trakter får anstå.