Dikter fyllda av rörelse och sökande

Det är som poet jag alltid fascinerats av hennes texter. De är aldrig " lätta", det tar emot. Ibland är det som att ta sig fram längs en snårig fjällsluttning, men så öppnar sig alltid landskapet och det vackra och märkliga blir synligt. När jag läser Tusen sätt att dö, hennes åttonde diktsamling, känns somligt igen på ett positivt sätt. Resorna längs våra långa öde vägar, avstånden, någon är på väg för att möta sitt öde, en gud eller en annan människa, en ny utveckling. I de dikterna känner jag mig hemma. Det är något med Maria Vedins poesi, något som både stöter bort och drar mig närmare. Ibland får jag känslan av att hon leker med läsaren. Det är lite svårt att förklara; som om hon utmanar läsaren, klarar du av att läsa och förstå det här? Ibland känns det nästan som att mötas av en sorts arrogans, andra gånger mer som en rejäl utmaning. Åter andra stunder är klockrena. Inte därmed mer lättförståeligt , men klarare i den meningen att det finns en rytm som driver både dikten och läsaren framåt. Som i bokens sista dikt: " höstljuset över ängarna/ lyser på materiens metafysik/ älgen i myrkanten brinner/ bougainvillearöd som rallarrosen längs inlandet/ vi avancerar tillsammans med/ alla de andra himlakropparna,/ radiomasten, vattentornet och/ den natriumgula månen/ som fyller sjön med kristaller " Ibland finns välkända
kulturella referenser från välkända dikter och visor, utspridda i dikterna, åtminstone tolkar jag det som referenser: " vi lyssnar till de sällsamma böljeslag, " det stoff som drömmar vävs av", " glänser kropparna över sjö och strand ", " vi lockas mitt i
larmet till att tumla om och leka ". Men det viktiga är inte om dikterna är lättbegripliga eller inte. Vilken skrämmande tanke, att bara det lättbegripliga skulle godkännas. Det är bland annat komplikationerna som alltid gör det spännande att läsa Vedins dikter. Tusen sätt att dö innehåller också ett prosaavsnitt, en text om alkemi, som bara på ytan handlar om att omvandla materia till guld och silver. I Maria Vedins poesi tror jag mer att alkemin symboliserar sökandet efter förståelse av naturen och människan. Ursprungligen var alkemin en vetenskaplig gren som syftade till att nå högre visdom, att förädla anden och tanken. Det alkemiska avsnittet känns ändå främmande, de sidorna hakar upp läsupplevelsen. Det är dikterna före och efter det alkemiska avsnittet som berör. De är fulla av
rörelse, möten och ett
sökande efter viktiga svar på hur vi människor lever och varför. Inga givna svar ges, som tur är. De sista raderna i Tusen sätt att dö känns varma och hoppfulla. Om vi tänker
efter, är det inte hoppet som håller oss uppe? " Vi åldras metodiskt, som sönderfallande partiklar/ så där som kaniner dör, med uppspärrade ögon,/ och en övergiven kropp, på väg/, längs efyrans parallella väg mot himlen/ allting börjar om från början "

Dikter fyllda av rörelse och sökande

Maria Vedin återkommer med en diktsamling efter utflykten till science fictiongenren med Uppdrag Devi förra året.