Författare som har något att säga undviker inte de stora, klassiska frågorna. Johannes Anyuru nya diktsamling utspelar sig i närheten av döden. Han klarar det umgänget med samma självklarhet som han klarade det klassiska arvet i sin debutsamling Det är bara gudarna som är nya. Och den nästan kvävande berömmelsen efter debuten har inte dräpt hans skaparkraft. Med viss framgång har han värjt sig mot symbolrollen som förortens poetiska samvete, frambesvärjd av en skribentkår som egentligen inte har med saken att göra, men tror sig satta att formulera samtidens poetiska kanon.<br>Omega heter den nya samlingen, slutet alltså, motsatsen till Alfa, begynnelsen. En vän Mattias har dött i cancer, jag tror det är samme som diktsamlingen dediceras till och Anyuru närmar sig ämnet med ord som legerats tydliga av två olika insikter, den råa och den lagrade: <br>?Döden Fastän/ den innebär ett tillstånd/ som är motsatsen till att ha/ fysisk massa/ är det precis som färskingarna alltid säger/ i filmer/ när dom väger en pistol/ i handen: /-Wah! Jag/ trodde inte/ att den skulle vara/ så tung?.<br>Lågt och högt, fult och vackert, det är så man utvecklar lyrisk slagkraft, återerövrar de gamla orden. Tonfallet är rakare än i den första boken, mindre klassicerande och de romantiska utflykterna är få. Omega är en effektiv diktsamling, bilderna snabba och lättfunna, anslaget direkt, begravningskyrkan för vännen ?driver fram ur grönskan, grå, galaxtyst?. En lysande bild för det som är stel ikon i flera lager för varje människa, landsortskyrkans stilla slutenhet.<br>Anyuru är en diktare för vår tid, men knappast postmodernistisk, han förnyar tradition. Något tvivel på språkets tolkande och beskrivande förmåga har inte hans dikter, de strider så energiskt att uttrycket aldrig kan förtvina. Från dödens insikt färdas den till ett samhälle i baklås mellan gamla förhoppningar och nya missuppfattningar. En värld där flyktingar krossas mot Gibraltars vassa klippa och svarttaxi i Göteborg körs av iranska akademiker.<br>Samtid alltså, ganska mörk och mer ursprunglig än på mycket länge. Ytterst få har sett detta, hur det stora samhällsspelet formerar sig i klassisk slagordning, fattiga och rika, arrogans uppifrån, hat ner-ifrån och precis som vanligt ? vacklan mitt emellan. Det kan komma verkligt elaka resultat av detta, värst av allt är de som utesluts. Som fria partiklar i en atomkammare kan de skapa vilka energier som helst, destruktiva eller uppbyggliga. Jag tror Anyuru ser detta, känner det: ?Gult decembergräs tvåtusenfyra/ brandfärgad himmel över Araby,/ snö vit som historien, ägaren till kvartersbutiken/ befäster fönstrena med stålgaller/ Vi ska bli räddade men/ ingenting ska bli förklarat, därför att räddningen/ är förklaringen?.<br>Alfa och Omega, begynnelsen och änden, Uppenbarelsebokens devis om allt som är och som kommer att vara. Det är inget blygsamt sammanhang Johannes Anyuru placerat sin dikt i. Dock fullt berättigat.<br>
