Den 7 februari 1812 föddes den engelske författaren Charles Dickens i Portsmouth och innan han avled, den 9 juni 1870 i London, hade han hunnit markera sig som både den mest älskade och även den mest inflytelserike författaren i det dåtida viktorianska England.
Detta via tidningsföljetonger som sedan förvandlades till bästsäljande romaner som Pickwickkubben, Oliver Twist, Bleak House, Nicholas Nickleby, Dombey & Son, David Copperfield, Lysande utsikter, En julsaga, Little Dorrit och åtskilliga andra.
Dickens romaner har närmast undantagslöst kommit att överleva in i vår tid och föreligger i ständigt nya upplagor samt finner nya läsare. Detta på grund av att Dickens var en helt lysande berättare och en starkt engagerad gestaltare av människoöden, som trollband sina läsare och fick dem att kräva ständigt nya böcker att uppsluka sig i.
Fattig uppväxt
Dickens hade en hård och fattig uppväxt, som han ofta använde sig av som förebild i sina romaner, men med tiden blev han en välbärgad man med ett stort och stilfullt hus i London, där han bodde med hustru och ett stort antal barn.
Dickens var en mycket uppskattad uppläsare av sina egna verk och engagerades för långa turnéer i främst USA. Och även om tematiken i hans romaner hade en tendens att vara sig rätt lika; den kuvade och orättvist undertryckta människans överraskande upphöjelse till sagolik framgång och lycka samt en slutlig seger över sitt sorgliga öde, så var det det konstfullt utsirade språket, hans uppenbara kärlek till och medkänsla för sina fiktiva karaktärer (inte minst när det gällde att hitta på deras fantasifulla och utbroderade namn!) och hans hjärtligt omfamnande sätt att förmedla sina texter och deras obligatoriska "cliff-hangers", som varje följetongskapitel avslutades med, som tillsammans utgjorde receptet för hans stora och gedigna framgång.
Exakt hur många gånger som Dickens olika berättelser har filmats och gjorts tv-serier av, är en omöjlig fråga att besvara. Men oändligt åtskilliga, i alla fall.
Nu i samband med 200-årsminnet av hans födelse sänder man åter ut ett antal nya versioner av flera av dem och i söndags startade i SVT 1 en tredelad version av Lysande utsikter, ihopsnickrad av BBC utan någon större tanke på ekonomiska indispositioner.
Den slår i och för sig inte David Leans höggradigt klassiska film från 1946, men denna bildningsroman om den unge Pips väg från släktens smedja i ett ödsligt träsklandskap till framgång och lycka (eller som titeln föreslår: Lysande utsikter), med hjälp av en okänd välgörare, har alltid så pass många lysande scener att tittning kan anbefallas.
BBC avslutar med Copperfield
Pip tvingas hjälpa en förrymd fånge, Magwitch, och när denne, som här spelas av den skrämmande fenomenale Ray Winstone, så kan allting bara bli bra. Och när han sedan plockas upp av den rika men förvirrade Miss Havisham, som många år efter sitt inställda bröllop fortfarande irrar omkring i sin malätna bröllopsklänning i sitt stora ödsliga hus, där även den av råttor sargade bröllopstårtan fortfarande har sin givna plats, så skimrar den speciella stämningen starkt och Pip introduceras för den jämngamla skönheten in spe, Esmeralda. Den som tycker sig känna igen den spöklika Miss Havisham har alldeles rätt i det, eftersom hon spelas av Gillian Anderson; tidigare bekant som agenten Scully i tv-serien Arkiv X.Pip själv spelas som vuxen av Douglas Booth, som med sin asketiska blekhet ser ut som om han är på rymmen från Twilight-filmerna och alltså inte avlämnar något mera oförglömligt avtryck.
När Lysande utsikter avslutats följer så en version av Dickens sista (och oavslutade) roman The Mystery of Edwin Drood, som faktiskt kan betecknas som ett slags tidig kriminalroman, och därefter avslutas BBC-paketet med en reprisering från 1999 av serien, efter den i väsentliga stycken självbiografiskt inspirerade romanen David Copperfield.
Den gjordes redan 1935 i en berömd version med Freddie Bartholomew i titelrollen, Basil Rathbone som Davids stränge styvfar och den histrioniske W.C. Fields, som den ständige optimisten, Mr. Micawber.
En fantastisk serie
På dvd finns även att leta rätt på en fantastiskt fin och välspelad version från 2008 av den suveräna melodramen Little Dorrit; en cirka sju timmar lång serie och även inhöstande precis så många Emmy-vinster i olika kategorier - bland annat Bästa miniserie och Bästa manus (av Andrew Davis).
Större delen av familjen Dorrit tvingas bo i gäldstugan och fadern, William Dorrit (en fullständigt och allt igenom lysande Tom Courtenay), har varit där i flera decennier. På grund av sina skulder, som endast mycket långsamt avskrivs.
Titelns Little Dorrit, som är överjordiskt god och på vars späda axlar hela den övriga sprättiga familjens öden vilar, heter Amy och spelas sensationellt fint av Claire Foy och hon har gott sällskap av en mängd andra med värme tecknade Dickens-figuranter, gestaltade av bland andra Matthew McFadyen, Andy Serkis (Gollum i Sagan om ringen), Eddie Marsan, John Alderton (för åtskilliga år sedan huvudpersonen i TV-serien Vår nye magister) och Judy Parfitt.
Och faktiskt är det just denna Little Dorrit som ni ska anslå sju nödvändiga timmar åt, för att celebrera en av de största romanförfattare inom det engelska språkområdet som någonsin har existerat. Charles Dickens.
Det tycker åtminstone undertecknad.