Diamanter bland allt det jämntjocka

Snarare känns det allt mera ofta som om man har svårigheter att hinna med. Ens det nödvändigaste. Men man tar ett ordentligt tag i CD-högen och med viss regelbundenhet hittar man då somliga diamanter, bland allt det jämntjocka. Och det kan man ju därefter berätta om. En del av detta är inte ens alldeles nytt. Men lika värt att lyssna på som att upptäcka. Det följande är en rapport från en CD-hög. Kanske finns där något som attraherar även er? VAN MORRISSON HAR tagit på sig den riktigt buckliga gamla cowboyhatten och gör låtar som doftar av utspillt öl och fimpade cigaretter, på Pay the Devil (Polydor/Tre Kurirhästar). Angelägenhetsgraden kan dock bara beskrivas som varierad, men kompet är stadigt och oklanderligt och bland musikerna återfinns gitarristen Mick Green (en gång i gruppen The Pirates) samt pianisten Geraint Watkins (som var i Norrbotten och lirade för bara någon månad sedan). Här hittar vi sånt som Webb Pierces gamla alkoholvärmare There Stands the Glass, Bill Andersons Once A Day, Hank Williams Half As Much och Your Cheatin? Heart samt Rodney Crowells Till I Gain Control Again. Den sistnämnda känns allra mest väsentlig, även om hela plattan kan sägas vara fylld av allmänt stålkantad country (den musiksorten är det trevligt nog många som plockar upp numera) av den sort som främst förekom under 1950-talet. Till och med Morrisons egna nya låtar på plattan låter som om de hörde hemma då. NORSKAN HEIDI HAUGE har använt sig av exempelvis Buck Owens och Tammy Wynettes gamla kataloger på sin countrydoftande Movin? On (Scana/Tre Kurirhästar). Då handlar det om I?ve Got A Tiger By the Tail och Your Good Girl?s Gonna Go Bad. De låter bra. Liksom Kris Kristoffersons Stranger, Heather Myles Nashville?s Gone Hollywood och flertalet av de övriga låtarna också, varav Hauge själv har skrivit ett antal. Inte originellt direkt, men pålitligt och kompetent. Det räcker långt det med. FRÅN NORGE KOMMER även den trio som kallar sig för Jim Stärk och som gör stillsam och anspråksbefriad musik, i gränslandet mellan country och folk, på sin nya platta som heter just Jim Stärk (Sweet/ Tre Kurirhästar). Musiken har möjligen lite svårt att fastna i lyssnarens öron, men att det ändå finns något påtagligt här bevisas av exempelvis The Girl With the Sun, How To Get Around och No Flowers. DÅ GÅR DET betydligt röjigare till på Joe Fourniers nya Three Chord MacGyver (Dusty/Fyra Kurirhästar), som är inspelad i köket hemma hos Joe under ett par veckor men utsöndrar så mycket av charm och värme att man inte har något som helst behov av några andra extravaganser. Joe Fournier spelar på barer i södra USA när andan faller på, men sitter uppenbarligen lika gärna med kompisarna och gör slut på en back öl. En av låtarna här heter Why Am I Sittin? Here Sober och då förstår man ju de prioriteringar som han använder sig av. Och kan man annat än tycka bra om en platta med låttitlar som Mean Bastard With A Red Guitar, Hogwild, Cheticamp Girl, Joe?s # 1 Hit Record Plan och Lone Dark Rider? Inte jag i alla fall, som faller hårt inför de här novellbetonade små älsklingarna som verkligen inte ger sig ut för att vara något annat än rockärmsess direkt ur livet. Upptäck alltså Joe Fournier! Om ni råkar gilla den sortens musik som han gör. JERRY HENSLEY spelade gitarr på ett antal inspelningar med Johnny Cash och skrev även några låtar som Mannen i Svart spelade in. Cash hann också sjunga duett tillsammans med Hensley på sin egen gamla Flesh and Blood, som finns med på den fina Cool Breeze Blowin? (Dusty/Fyra Kurirhästar) där även Cash svägerska, Anita Carter, förekommer med Hensley på en version av Dylans It?s All Over Now, Baby Blue och A.P. Carters gamla fina Gold Watch and Chain. Hensley gör också vänliga och respektfullt inlevelsefulla versioner av Emmylou Harris Born To Run, Rolling Stones No Expectations, Joe Allens Call of the Dogs, Dan Fogelbergs Wolf Creek samt egna kompositioner med namn som Goodbye Old Friend och Hobo Soul. En djupt opretentiös platta. JOHNNY DOWD KÖR med ett betydligt kärvare och råare temeprament. Denne före detta lastbilschaffis och möbelhandlare (!) idkar en sträv gemenskap med sina lyssnare, som han definitivt aldrig tycker att det är mödan värt att ställa sig in hos. Gillar man honom så gör man det. Gör man det inte ? så kunde inte Johnny Dowd bry sig mindre om det. Det är åtminstone det intryck som man får. Cruel Words (Munich/Playground- /Tre Kurirhästar) utgör absolut inte något undantag från den regeln. Dowd ylar som en besatt fram sina mörka och dystra meddelanden (House of Pain, Miracles Never Happen, Cradle of Lies, Drunk och Poverty House är några representativa titlar) från liv levda i misär. Men det finns ändå en sorts sympati i allt det eländiga också. Och Johnny Dowd kanske ändå inte är fullt så misantropisk som han så gärna vill ge sken av. Vi lyssnar vidare och den som lever får se (rättare sagt höra). Del två i Roffes skivor kommer inom kort på Kuriren/nöje.

Diamanter bland allt det jämntjocka

Skivor i drivor. Ibland kan det vara befogat att använda sig av just det begreppet. Någon brist på nya CD-skivor att lyssna på lär man i alla fall aldrig drabbas av.