– Olof Wretling är en dialektal mästare. Plötsligt fanns bara meningen "En dialektal djupdykning i kroppens musikalitet" i mitt huvud, säger Marie Wårell, verksamhetsledare för Dansinitiativet.
Projektet startade när danskompaniet insåg att Luleå fyller 400 år, något de ville uppmärksamma. Och när de blev varse att fler städer jubilerar föddes idén om ett dialektalt dansverk med utgångspunkt inte bara i Luleå, utan även i Piteå, Borås och Göteborg.
– Det kommer att bli en föreställning bestående av fyra soloverk, med ett gemensamt ljudverk av Petter Berndalen, som kan spelas enskilt och gemensamt, säger Marie Wårell.
De fyra dansarna; Marie Wårell, Erika Pekula Pettersson, Robin Ivarsson och Moa Westerlund, genomför alla intervjuer med personer i varierande åldrar på respektive ort där förhållandet till språket och dialekten undersöks i relation till dans och rörelse.
– Jag upplever Lulemålet som ganska tillbakadraget men ändå självklart. Bondskan har också tryckts undan av ett mer intellektuellt språk. Det går fort till ändelse och avslut med raka vokaler – hårt och grovt på något sätt. Men jag har också förstått att det är ganska känsligt det här med Lulemålet. Knepigt att förkroppsliga, säger Marie Wårell.
Hennes kollega Erika Pekula Pettersson kommer ursprungligen från Piteå och har därför fått Pitemålet på sin lott.
– Man måste skilja på att tala "Pitefint", som man gör i stan samt "Pitmål" som talas utanför ortens centrum. Men generellt finns en stolthet för dialekten saom snarast är ett eget språk där det kärva och pessimistiska ligger som en grundton, säger hon
Det är på grund av coronapademin som kompaniet landade i att göra en föreställningen bestående av fyra soloverk, men startade själva kreationen med att arbeta tillsammans en vecka i Luleå.
– Vi har gästats av språkforskaren Hanna Söderlund från Umeå Universitet som föreläste om dialekt, makt och kön samt av författaren Karin Smirnoff som gav en skrivworkshop om kreativitet på dialekt, säger Nadja Nilsson, producent för produktionen.
Moa Westerlund har just kommit inom dörren hemma i Göteborg efter ett samtal med en "göteborgsgubbe", vid intervjutillfället.
– Jag har bott i Stockholm i 17 år många år och min dialekt är ganska utspädd men jag skulle säga att göteborskan är ganska sammanknippad med det stora arbetararvet som finns i stan parallellt med det glättiga. Jag leker med en ganska vulgär tolkning, säger hon.
Robin Ivarsson å sin sida tolkar Boråsdialekten som bakåtlutad, slapp och slängig.
– Här leker vi mycket med vokaler och idag har jag försökt förkroppsliga Borås textila historia och lekt djurpark, säger han.
Dansverket "Dialekten" kommer att ha premiär först i oktober där Petter Berndalens ljudverk kommer att löpa som en röd tråd. Han har tidigare jobbat med västerbottniska dialekter i ett samarbete med Norrlandsoperan.
– Jag har utvecklat en metod att använda rösten som verktyg när jag i min masterexamen vid Kungliga musikaliska högskolan översatte fiolspel till slagverk. Idén har jag fått från den indiska traditionen där musiker får tala rytmer i flera år innan de tilldelas ett instrument, säger Petter Berndalen.
Han betonar att det redan finns hyllplan med litteratur och forskning om dialekter för den som är intresserad.
– Vår uppgift är inte att förklara eller beskriva dialekterna. Vår konstnärliga tolkning kommer att få en helt egen identitet. Just nu samlar jag bara in material, tittar, lyssnar och tar in. Jag exkluderar inga impulser utan förhåller mig till uppgiften som ett barn som lär sig ett språk, säger han.