Detta är bara början

Ibland kan jag längta efter en barndomsskildring där båda föräldrarna får ta plats. Och jag kan undra hur det kommer att bli när sönerna en dag börjar skriva om sina mödrar. Kommer de att skriva lika kärleksfullt överseende och förlåtande som de döttrar som nu berättar om sina fäder? Det fanns en tid - jag minns den - när pappor var så frånvarande att deras barn knappast kom på tanken att skriva om dem. Först måste man ta itu med mammorna. Sätta ord på dem. Göra upp med dem. Det var ofta döttrarna som gjorde det. Nu är det pappornas tur. De kända papporna och de vanliga papporna. De vanliga som vid närmare bekantskap visar sig vara synnerligen ovanliga. Så ovanliga som vi kanske alla är. Så speciella att man häpnar och förundrar sig över deras barns storartade förmåga att hantera, överlista och överleva dem. Åsa Linderborg öppnade dörren med Mig äger ingen och nu kliver de fram en efter en ur torp och sommarstugor, ur HSB-lägenheter och förortsvillor, pappa Claesson, pappa Schulman, pappa Wijk, pappa Hellquist. Hanna Hellquist märktes genast i Dagens Nyheter, frisk och fräck bland allt det förutsägbara. Hennes krönikor var kaxiga och tuffa. Och samtidigt utelämnande och såriga. Hennes flyhänta artiklar stack ut. Ibland berättade hon om journalistlinjen på Kalix Folkhögskola. Hon skrev om svåra saker med lätt och vässad penna. Det fortsätter hon med i sin första bok, Karlstad Zoologiska - en uppväxtskildring i djurform. Var kommer bibliotekarierna att placera den kan man undra, på zoologihyllan, bland romaner, biografier, memoarer ? "Pappa var mer för underhållning än för trygghet", skriver Hanna Hellquist. Underhållningen bestod av djur. Djur som Hanna och hennes pappa aldrig gick och köpte. De fiskade dem, fångade dem, hämtade hem dem från skogen " i ren och skär övertygelse om att de bara lånat dem från naturen." Sedan skulle de inhägnas, skötas, matas, fostras och till slut dödas. Det sista stod pappan för. Det andra var ofta Hannas uppgift. Hanna skildrar sin far i korta kåserande texter som på ytan kan tyckas barnsliga. De har rubriker som Familjen Hellquist kör på en katt, Min häst, Pappa, Jennie, Robban och jag fångar rudor. Men där finns också kapitel som heter Pappa försvinner och Pappa åker i fängelse. Hanna är aldrig trygg hos sin pappa. Hon är rädd för honom, arg på honom, ja man anar hatet. Men om det berättar hon bara i små subtila bisatser som fastnar som hullingar. Det är naturligtvis ett fiffigt sätt att skildra en sådan komplex och nyckfull person som Lars - Lasse - Lars-Erik Hellquist utifrån de djur som han omger sig med. Men jag som gillar människor mer än djur blir ibland litet trött på det greppet. Nya hundar, fågelungar, paddor, ormar och marsvin får mig att lägga ner boken. Jag drivs inte framåt i min läsning. Men så tar jag upp den igen och blir snabbt åter infångad och lycklig över Hanna Hellquists säregna språk. Inte minst alla hennes fyndigt lakoniska slutmeningar. Hanna Hellqvist har bara börjat berätta. Nästa gång blir det kanske en bok som bibliotekarierna utan att tveka kan ställa på hyllan för romaner. Det ser jag fram emot.