Baydar som är född 1940, debuterade redan som gymnasist i Istanbul med romanen, Gud glömde barnen, som närapå fick henne relegerad. Efter det utbildade hon sig till sociolog och blev universitetslärare. I samband med militärkuppen 1972 fängslades hon och blev tvungen att lämna universitetet. Då återupptog hon skrivandet och var även verksam som kolumnist. Militärkuppen 1980 tvingade henne i exil. Hon tillbringade tolv år i Tyskland innan hon kunde återvända år 1992 .
Hennes politiska engagemang har satt spår i Förlorade ord. Karaktärerna har alla ett förhållningssätt till Turkiet, kvinnorna och kurderna som är politiskt. Men ur olika vinklar. Författaren som i början ser skottet mot den gravida kvinnan är en före detta socialistisk revolutionär. Numera etablerad och välkänd - och opolitisk. Hans fru, en framgångsrik biolog och hängiven forskare, är även hon mera intresserad av karriär än politik. Tillsammans har de en son som de uppfostrat för att bli en spegel av dem själva. Kraven de ställde på honom för att han skulle bli något världsberömt var orimliga. Och kvävande. Han har flytt från dem till en nordligt belägen ö i Norge. Ingen av föräldrarna kan nämna hans namn, men båda tänker på honom som den förlorade sonen. De talar aldrig om honom. Och när författaren reser österut för att söka den röst och de ord han förlorat ställs hela hans jag på spel. Allt han trott sig vara och stå för ifrågasätts både av honom själv och av hur det turkiska samhället behandlar Kurdistan.
I mötet mellan den borgerligt etablerade författaren och det unga kurdiska paret som flytt gerillastrider och hederskultur uppstår en spricka som vidgas alltmer genom romanen. Baydar försöker visa hur djup klyftan är i det turkiska samhället genom att låta alla de olika individerna komma till tals. Hon låter dem tänka och tala i långa sjok och läsaren får därigenom samma händelser ur olika perspektiv. Det som för den ene är obegripligt förklaras av en annans tankar och minnen.
Baydars sätt att berätta är annorlunda det mesta jag läst. Hon låter personen som för tillfället tänker både vara jag och du - de för interna diskussioner med sig själva. Frågar sig varför de gör som de gör, kommer ihåg saker och blir avbrutna av den dialog som pågår i nuet. Det tog några sidor att komma underfund om författarens metod, men sedan känns den helt självklar. Och väldigt berikande. Hon kommer personerna väldigt nära, de blir "sanna" individer med både fram- och baksidor.
Med mycket små medel skapar hon bilder i huvudet av det östliga Turkiet som känns igen från Pamuks roman Snö. De ödsliga bergen med sin vackra flora, de fattiga förfallna bergsbyarna med kulhål i husväggarna. Människorna som tysta betraktar tillvaron, som avvaktar innan de agerar, allt för att inte provocera. Det mesta är brunt och smutsigt. Och i detta den turkiske författaren som klampar in och inte förstår det tysta språket. På något sätt verkar det som om Baydars Förlorade ord är en replik till Pamuks Snö. Hederskulturen, kvinnoförtrycket och våldet är ju även här viktiga inslag. Men jag kan tycka att Baydar tränger in i realiteten och visar upp en mångfacetterad bild där Pamuk reducerade miljöerna till kuliss för en spännande historia.