Det finns inte så många nordiska, engelskspråkiga band man känner igen efter bara några sekunders lyssning. Men finska 22 Pistepirkko är ett av dem, och har alltid varit. Snart 30 år in i karriären och med 13 skivor i bagaget fortsätter man på samma högst egensinniga bana, snirklandes mellan fjäll och barrskog i norr och träskmarker i söder, men med musikaliskt epicentrum i en något mindre storstad. Som Helsingfors, exempelvis.
Från början spelade man rock ’n’ roll sådär som bara finska band kan, med rötter i Bo Diddley och 1960-talets garagerock. På senare år har de dock närmat sig elektronisk musik och en sorts mjuk post-Velvet Undergroundsk genre i stil med Luna eller sena Feelies. Men hela tiden med sin personlighet intakt. Framförallt är det sångaren PK Keränens gnälliga falsett och melodispråk som inte låter en dag äldre än vad den lät 1984, när bandets första och hittills enda finskspråkiga album: Piano, rumpu ja kukka släpptes.
Lime green delorean avviker inte alltför mycket från det vinnande konceptet. Det är rock, bitvis lätt psykedelisk och sinnesutvidgande, men den går på fjälluft snarare än dödsknark. Den är helt ofarlig men på ett bra sätt. Rock som visserligen tar ett tag att ta sig in i, men inte beroende på att den är ogästvänlig eller särskilt svårtillgänglig. Mer som en djup och tät granskog en sommardag. Som en full svartklubb där bara likasinnade hänger, där man inte känner någon men vill känna alla för man vet att man skulle komma överens. Inget bråk. Inte mesigt för det. Trevligt och avundsvärt helt enkelt.