I en märkligt öppenhjärtig intervju på Pitchfork häromsistens berättar The Raptures sångare Luke Jenner om bandets vedermödor sedan senaste skivan, Pieces of the people we love från 2006. Eller bandets vedermödor är det inte han pratar om, så mycket som sina egna. Han pratar om sin mammas självmord, sin egen paranoia och relationen till bandets andre sångare, den bra mycket yngre och nu avhoppade Matty Safer, om att uppleva sig som oälskad, och om att själv vara pappa. Intervjun är märklig för att det är verkligen inte vanligt att män kring de 30 pratar om sånt här offentligt. Inte är det särskilt relevant heller. Alltså, för en nytillkommen lyssnare, texterna är inga reningsbad, och Jenner håller inte på med någon slags exorcism, så där som John Lennon gjorde efter Beatles, eller Kurt Cobain på In Utero. Och musiken är inte hård eller deprimerad.
Men, och det här är intressant, om man ser denne maniskt baseballspelande småbarnsfar i yngre medelåldern i en helt annan tradition så faller bitarna på plats. Jag återkommer till det strax.
Det här sägs vara funk-punk. En genrebeteckning jag har stora problem med. För inte finns det mycket punk i det här, och har aldrig funnits heller. Genren verkar ha hittats på av hipsters som vill ta bort alla politiska konnotationer ur punken (och funken) och reducera det till inget mer än ett hedonistiskt party där droger och gympaskor är allt och resten är inget alls. Dessutom finns begreppet Postpunk redan. Alltså, en slags intellektualiserad fortsättning på punken, där man bland annat tog rocken ur punken och ersatte den med exempelvis influenser från discon. En mix av idéer och musikaliska influenser som alltså är politisk i sig: jag tänker på saker som klass, etnicitet och sexualitet. Punk-funk stämpeln är därför förminskande, man förleds att tro att det handlar om ett ytligt provocerande - klackarna i taket i Manhattan-loftet fast mamma och pappa klagar! Liksom.
Och med detta återkommer jag alltså till The Rapture, och framförallt vem Luke Jenner är: han är inte ytterligare en tröttsam representant för "det manliga geniet", han är en klassisk discodiva. Då fungerar det här öppenhjärtiga plötsligt. Då korresponderar de stora, nästan privata, orden om kärlek och döden med musiken. Då blir svärtan verklig och påtaglig. Låtar som
Come back to me, titellåten och It takes time to be a man blir till besvärjelser. Och det svänger om ångesten. Jenner är en något udda men storartad soulsångare med sin vingliga falsett. Och The Rapture är storartade uttolkare av denna aviga och nedstrippade dansmusik. Vi dansar med tårar i ögonen.