Damon Albarn, det vore lätt att numera placera in honom i samma postkoloniala världsmusikfack som Peter Gabriel eller Sting. Men det vore fel, lite som att blanda ihop olika sporter. Lite som att göra ett svinsnyggt mål i en fotbollsmatch med händerna. Rocket Juice and the Moon är en supergrupp bestående av Albarn (Blur, Gorillaz, The Good the Bad & the Queen), Flea (Red Hot Chili Peppers) och Tony Allen (Fela Kuti med flera). Som gästas av stjärnor som sångerskan Erykah Badu och rapparen M. Anifest. På pappret är det i mina ögon en helt vansinnig line-up.
I mina öron svänger det något helt otroligt. För det är precis här skillnaden mellan Albarn och Gabriel, Sting med flera ligger. Att det verkligen handlar om musiken, om dess enande kraft och inget annat. Och kanske uttrycker jag mig lite patetiskt men jag tror ju verkligen det. Att Musik, med versal, verkligen är en egen entitet, ett levande väsen med ett egenvärde bortom politiskt korrekta samarbeten och budskap.
Tony Allen är exempelvis antagligen världens bästa trummis. Och förutom den uppenbara skrattfesten man inledningsvis befinner sig på när man tänker på Flea överhuvudtaget görandes något av musikaliskt värde så övergår detta snart i ett saligt, funkigt leende när man sätter sig med skivan. Eller, sätter sig, det går inte att sitta ned och lyssna på det här. Vad Damon Albarn egentligen bidrar med gör är väl att para ihop alla dessa musiker och skruva lite på de analoga syntharnas filter och dansa medan de andra jammar.
Det är stort det, stort och ödmjukt. De två låtarna han sjunger på passar lika väl in som allt annat. Det är ljudet av en modern värld och jag älskar det gränslöst.