En mamma i ett land långt borta där bergen är gula, vandrar med sitt barn i ett knyte. Någonstans under färden tappas knytet bort och hamnar på ett tåg mot främmande land, där stinsen vid resans slut hittar det på en hylla.
Bilden när stinsen tittar upp mot knytet i den tomma tågkupén är magisk. Paketet glöder där bland diffusa skuggor och precis som stinsen vill man lyfta ner det, vrida och vända och undra. När Kokong så vaknar slår stinsens ömma ord an tonen i denna mollstämda bilderbok: Men lilla kåldolma, vad gör du där alldeles ensam i vinternatten? Trygghet i texten. Balsam för en ensam själ.
Maud Mangold skriver, Sassa Buregren illustrerar och samarbetet flyger - som vanligt för detta par - högt. Sparsamma ord, mättade av tankar, effektfulla bilder, att gå på upptäcktsfärd i under många omläsningar. Nu är det stinsen som vandrar med Kokong i famnen, bland mörka granar och snö. Men barnet har inga minnen att hänga upp allt det nya på, det är bara usch och kallt och ljust och luktar inte alls som hemma.
Kokongs långa resa handlar om hur svårt det är att landa och hitta tryggheten någon annanstans när man lämnat sitt land, men också mer allmänt om, hur det är att vara och bli till. De kraftfulla symbolerna är tidlösa; tåg, som kan spåra ur och komma tillbaka på rätt spår, vandraren, som ger sig ut på en resa utan karta, kokong, det skyddande höljet.
Inget vill den här varelsen ha, som mer liknar en vredgad alv med spetsiga öron. Allt spottas ut. Ingenting stämmer, kudden är för hård, drömmarna borta och sängen för stor. Kokong flyr och ilar på snabba fötter som en flämtande låga i en skog som stormar. Men stinsen kommer så klart och hans hand är varm och trygg och snart kan Kokong äta både pannkaka och sill.
Det är det uråldriga dramat om uppbrott och utveckling, koncentrerat till bilderboksformat. Det stora i det lilla. Det ser enkelt ut först, men under ytan, i skikt efter skikt, finns utrymme för frågor om livets mångfald så att det räcker och blir över.