Hugo Cabret
Det är inte den tuffe och kompromisslöse gangsterskildraren från differerande Mean Streets Martin Scorsese som har regisserat den extremt välgjorda familjefilmen Hugo Cabret.
I stället är det den filmhistoriskt intresserade och av film i allmänhet passionerat kunnige Martin Scorsese som har gjort det. Och han har lyckats suveränt bra med det.
Hugo Cabret, som bygger på en prisbelönt barnbok med samma namn av Brian Selznick (kusin med den berömde filmproducenten med samma efternamn), utspelar sig i 1930-talets Paris och handlar om den föräldralöse lille pojken (den exempellöst charmige Asa Butterfield) som bor på en stor järnvägsstation (Gare du Nord?) där han intresserar sig för och arbetar med alla klockorna där; arbeten som även hans far och farbror utförde.
Han kommer också i kontakt med en vresig gammal leksakshandlare (en mycket nyanserad Ben Kingsley) och dennes guddotter (en svåremotståndlig Chloe Grace Menetz) och först efter cirka halva filmen visar det sig att den gamle mannen är lika med filmpionjären Géorges Méliés, som var verksam och gjorde flera hundra för sin tid tekniskt mycket avancerade filmer, före första världskrigets utbrott 1914.
Så rullas en historia upp som verkligen representerar det stoff som drömmar är tillverkade av.
Och definierar en överväldigande kärlek till filmen, som magi och uttrycksmedel.
Det är en direkt förtjusande och mycket välgjord film, där Sacha Baron Cohen triumferar som en tyrannisk stationsmästare och Christopher Lee (bekant från 1950- och 1960-talets Dracula-filmer, bland annat) gör ett väl modulerat porträtt av en snäll gammal bokhandlare. Och i diverse klipp förekommer gamla filmhjältar som Charlie Chaplin, Buster Keaton, Harold Lloyd och Douglas Fairbanks.
Teamet bakom kameran består bland annat av veteranklipparen Thelma Schoonmaker, som har arbetat i decennier med Scorsese och är änka efter regissören Michael Powell.
Och det är ju också ett intressant faktum att det på svenska biografer redan går en film; The Artist, som hyllar filmhistorien. Och nu går det alltså en till. Ännu en utsökt fullträff.
Så alla filmvänner: dags att gå på bio igen. För att se en mycket bra film.