”DET VAR HANS död och inte hans liv eller skrivande som skulle göra honom känd. Så enkelt, så banalt kan man uttrycka det. En död utan förvarning. En död utan sjukdom. En död som en slump. En död som offer.” Uwe Timm skriver om sin vän Benno Ohnesorg, död 1967, avrättad av en civilpolis i samband med en demonstration i Berlin mot shahen av Iran.
Studenten Ohnesorg, 26 år gammal vid tidpunkten, tillhörde ingen hårdför politisk falang, var i egentlig mening inte någon ideologiskt präglad person, var obeväpnad och gjorde inget motstånd, varför mordet blir desto mer oförklarligt.
Mördaren, Karl-Heinz Kurras, frikändes, rätten bedömde att han handlat i nödvärn, något som kom att radikalisera studentrörelsen och vänstern och förvandla Västtyskland till en plats av stora politiska motsättningar för en lång tid framöver. Utan mordet på Ohnesorg, kanske inget Rote Armee Fraktion, men därom kan man förstås bara spekulera.
KÄNT I ALLA fall att Ulrike Meinhof, Andreas Baader, Holger Meins och andra ofta refererade till händelsen och tillskrev den stor vikt. Den sågs som ett tecken på den västtyska statens fascistisering.
PÅ SENARE ÅR, efter utgivningen av Timms bok i Tyskland, har det framkommit att Ohnesorgs mördare var Stasi-agent och att mordet kan ha varit ett beställningsjobb för att just piska upp vänsteropinionen i Förbundsrepubliken.
Uwe Timms bok börjar emellertid i en helt annan ände och vänder sig snarare mot politiseringen av vännens död, som blott gör symbol av det som var en människa.
VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN är ingen partsinlaga, den är snarare en ömsint berättelse om en vänskap som gick förlorad. Timm och Ohnesorg var skolkamrater på ett gymnasium i Braun-schweig och fann varandra
i en tid då vuxenblivandet stod för dörren. Båda intresserade sig för litteratur och skrev var för sig poesi, de gav ut en gemensam unglitterär tidskrift och Ohnesorg var även aspirerande konstnär.
Vännen beskrivs som inåtvänd och svårfångad, men kvick, hängiven, alltid vänlig. Något av en gåta under sin levnad, och än mer efter sin död.
NÄR TIMM SKRIVER till Ohnesorgs änka för att höra efter om han kvarlämnat några dikter bland sina papper får han av hennes svar intrycket att han hållit den delen av sitt liv relativt hemlig för sin fru.
Uwe Timm minns framåtsyftande, inte nostalgiskt eller romantiserande. Den främling som nämns i titeln är kanske han själv, allt mer avlägsen i takt med tiden, men också Albert Camus främling och existentialismens avtryck i det egna livet. Timm berättar, närmast filmiskt, om hur han som ung man kommer till Paris för att skriva en avhandling om absurditetens problem hos Camus. Den första kvällen hällregnar det och han går utan paraply genom staden, han tycker att det är ”löjligt att gå genom Paris med ett paraply, en stad som stod för den existentiella livskänslan, som hade skapat film noir och romanen Äcklet.”
VID DET HÄR har Timm inte längre någon kontakt med vännen Ohnesorg. Han lever i och av ständiga uppbrott, revideringar, nyorienteringar, utan att egentligen vara så säker på varför han gör det.
Så hör han en dag på radio nyheten om att vännen
blivit skjuten, tror först att han har hört fel men får det efter ett tag bekräftat.
Det som dröjer sig kvar, hos berättaren och hos läsaren, är känslan av det oavslutade, eller snarare det som aldrig riktigt hann börja.
Timms bok – ledigt hoppande i tid och rum men likväl sammanhållen, befriad från memoarens gängse tvingande form – skapar om inte ett avslut, så åtminstone en sorts upprättelse åt studenten Benno Ohnesorg, han som till skillnad från författaren inte fick tillfälle att leva och verka.