Det smäller aldrig riktigt till

Comet Gain beskrivs ofta som något slags brittiskt all star-band. Trummisen Woodie Taylor har bland annat spelat med Morrissey och The Meteors, och gitarristen John Slade var tidigare medlem i Huggy bear. Man ser ju inte allt för ofta (nåja) supergrupper av den här typen. Anledningen är väl egentligen att resultatet oftast verkar bättre på pappret än det blir i praktiken. Varför vet jag inte. Kanske blir det för många spetsar på ett och samma vapen.
Hur låter det då? Ja, i ena änden hittar man lite sliriga Libertines-gitarrer (fast dom bildades långt efteråt) och i andra änden en skevhet som för tankarna till  Make-up och Dennis Lyxéns gamla band The (international) noise conspiracy. Och de båda vokalisterna David Charlie Christian Feck och Rachel Evans glider liksom runt i mitten med en skevhet i klangen a la Spaceman 3. Det gör att texterna i det här fallet blir lite roligare att lyssna på, och framför allt lättare att ta in. Men det är någonting som gör att det aldrig riktigt smäller till. Som att det faller mellan stolarna lite. Det hade jag aldrig vågat skriva om detta vore ett svenskt band, för det är precis den här typen av indierockare som får de allra hängivnaste fansen. Som bygger en livsstil runt bandet. Därför är väl en recension, ur den synvinkeln, onödig. Dessutom måste jag dela ut det tråkigaste betyget. Nämligen en trea. Det är grymt utfört, snyggt sound, men jag tror aldrig att jag kommer att lyssna på det igen. Hade dock inte tackat nej till att se dem live på något sunkigt hak i London. Gott så.