Det skrivande Sverige

Tre debutantologier, från Luleå i norr till Skurup i söder. Däremellan Wahlström & Widstrands årliga, den enda som gjort jurygallring och urval av texterna. Efter tålmodigt läsande kan man konstatera att det senare arbetet inte varit bortkastat. Gallring gör kultur. Debut 2005 är den bästa och mest hoppfulla av de tre antologierna, nästan varje bidrag har en stark, personlig ton. Man kan diskutera och kritisera utifrån detta, men inte säga att här är sådant som bara passar för personliga skrivbordslådan för starka förhoppningar, eller skrivarkursens obligatoriska betygslåda för kritik och diskussion. Wahlström & Widstrand presenterar professionella, ofta också tämligen mogna skribenter. Det två övriga antologierna presenterar alltsammans, från skapande svenska vid Luleå tekniska universitet och från skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola. Vilket gör att kritikern tvingas tänka som lärare och pedagog, mindre som skeptisk intellektuell. Och finner, föga förvånande, starka förhoppningar och yviga skrivsätt, prov och prövningar i kända stilarter. Några med synlig talang, andra med bara vilja. I det stora hela tror jag inte de oredigerade kursresultaten skulle tryckas och ges ut. Man trycker ju inte andra uppsatsarbeten heller, tanken är att under skolningens tid är övningen det viktigaste, inte briljansen. Korta och överskådliga bidrag Var fisk galer efter egen pipa är den krumelurliga titeln på alstren från Luleå-skrivarna. En klok sak i den antologin är att bidragen är korta, överskådliga. Många från Luleå skriver traditionellt, raka berättelser i olika realistiska stilar. Även i dikterna. Hur väljer man texter bland hoppfulla debutanter? Cilla Naumann ger svaret i Wahlström & Widstrands antologi: man måste höra rösten av den andre. Närvaron av det som är större än både text och ord, självaste berättaranden. Hör man den rösten, då är det bra, hör man ordens tomma klang är det otillräckligt, om än rättstavat. Inga-Lill Karlsson i Luleå-antologin skriver (bland annat) rimmad nonsensvers i Hellsings anda, charm och humor: ?Flidder fladder fjäril ? / skira sommarkäril./ Valsande vilsen vind/ gungar i gnisslande grind?. Och Kirsti Johansson har fina lyriska ingångar i flera av sina texter: ?senaste tiderna har det varit molnigt/ länge har det varit för mycket moln/ för nära varandra/ det har inge gått att skilja figurer/ moln ska inte vara för nära varandra/ då kan människobarnet inte skilja figurer?? Den verkligt stora talangen finner jag i Debut 2005, första bidraget av Carola Ankarborg. En lysande text som framkallar minne, historia, närvaro och nu i en alldeles otvungen form. En novell Promenad i blå skor, begåvat och moget, med en berättarröst som helt självklart begär företräde. Lyriken viker sig undan prosan i årets bidrag, berättarstilarna är oftast plana, ganska konstlösa. Textdekonstruktionen tycks ha somnat in. MTV-prosa Om texterna från Luleå är prestigelöst amatörmässiga är Skurups bidrag, Vegla vy motsatsen. Pompöst långrandiga och anspråksfulla. Rödpennor gives ju inte, men leta efter delete-knappen! Formell stränghet och begränsning är en förutsättning för gott skrivande. Bladdra får man göra i bloggar. Här gör man det från folkhögskolan. Även här dominerar prosan stort, vart är lyriken på väg med denna diskretion? En pratglad prosa utan ambition efter fokus, men med tydlig bildinfluens av fantasy och fiction, MTV-prosa. Några namn, nej, här finns så många förutfattade meningar som först måste skrivas bort ur texterna innan begåvningen blir synlig. Till dess, inga namn.

Det skrivande Sverige

Bladdra får man göra i bloggarna skriver vår recensent Jan-Olov Nyström, efter att ha läst tre antologier med debuterande skrivare.

Bladdra får man göra i bloggarna skriver vår recensent Jan-Olov Nyström,
efter att ha läst tre antologier med debuterande skrivare.