Det ryms mycket i enkelheten

Kjell Peder Johansson, med ett långt förflutet i barnteaterns värld, har för länsteatern i Jämtland skrivit pjäsen Önskebrunnen som under våren spelats för förskolebarn av tre skådespelare varav en är en gammal bekant från norrbottensscenen - Ingemar Raukola. Tre kompisar, tre barn, vill alla att den historia de ska till att berätta ska handla om just dem och övergången från trevligt småprat till själva föreställningen markeras effektfullt av en fanfar i en kazoo, kanske den simplaste typen av blåsinstrument. Mitt i skogen - ja tygskärmarna runt den lilla scenen är faktiskt en sån - står en önskebrunn och vips är spelet igång för där kommer en pojke och sätter sig för att meta. Sen slingrar sig historien iväg, blir dråpligare och dråpligare. Plötsligt har önskebrunnen blivit ett slott och nu finns där en prinsessa också. En rolig och söt prinsessa och två pojkar, dramaturgin är solklar - det hela blir ganska komplicerat i all sin enkelhet. Och alla är med på fantasterierna - klart en pojke kan bli en groda, särskilt som han påstår sig vara en prins. Klart det måste finnas lösningar på alla problem, även om det just nu inte finns några, inte ens mamma kan komma på något, som en liten flicka säger. Efter nästan 70 föreställningar rör sig skådepelarna vant i dramat. Här är publiken medspelare och avståndet till salongen märks inte. Bara det blir en föreställning i sig. Vändningarna är många och oväntade och hela tiden pågår en lek med orden och dess betydelser. Men också med fantasin - bullarna som äts är verkligen verkliga fast gjorda av luft och avståndet till brunnens botten oändligt långt och farligt - det hela är en lek på fullaste allvar. Charmigt och roligt och välspelat, med en liten blinkning till commedia dell’artes grundfigurer - den lite girige Harlekin, den söta Colombine och den förälskade Pajazzo. Det funkade då och det funkar nu. Inte minst tack vare tre duktiga skådespelare som inte bara tar pjäsen utan också sig själva och sin publik - just det - på fullaste allvar.

Det ryms mycket i enkelheten

Hur enkel kan teater vara, lyder en fråga som tål att upprepas. Särskilt när den så kallade enkelheten rymmer ett helt universum.