Det roliga med att ha något nytt

I sina två nya bilderböcker har författaren och illustratören Helena Davidsson Neppelberg tagit fasta på det roliga med att äga något nytt. I en av dem får Tore en orange tröja. När han tar den på sig känns tyget sådär lent mot magen som bara nya kläder kan. Sen leker Tore i tröjan hela dagen. Boel får i sin bok istället en boll så där som illustratörer gillar att göra dem, randig förstås. Också Max, småbarnsbokens meste succéfigur bredvid Totte, har en randig boll. Och Boel trycker sin näsa den nya fina leksaken, kastar bollen till Tore, som kastar till mamma som ? ojsan! Ja, det måste ju hända något dramatiskt även i en småbarnsbok. Gärna ett försvinnande för Tittut är roligt att leka och det är kul att leta i bokbilder. Så när Boels boll hamnar i tårtan blir morfar sur och sparkar den åt fanders. Tores tröja i sin tur måste tvättas, men plötsligt kommer vinden och plagget blåser bort. Då gråter Tore en stor tår. Inte bara berättelsen är sparsmakad utan Helena Davidsson Neppelbergs bilder präglas av enkelhet. Där finns inte särskilt många detaljer, men rena återkommande former och avgränsade färger. Det gör bilderna behagliga, och lättillgängliga redan för ett riktigt litet barn. Likheten med en pekbok är dock ett sken. Här finns inte några slumpmässigt utplacerade föremål utan illustratören erbjuder oss ett fullödigt bildarbete. Boels boll rör sig över sidorna i en båge, jag följer linjen genom bläddringen och när bollen är borta, är den verkligen borta även i läsningen. Den sorgens mörkblå färg som omger ledsna Boel förstärker hennes omedelbara förtvivlan. I berättelsen om Tore är läsrörelsen inte lika tydligt markerad. Snarare är dramat indelat i akter med en första omväxlande del där Tore sitter, ligger och står i sin nya tröja. Därefter kommer ett parti medan plagget tumlar runt i tvättmaskinen och rörelsen i boken stoppas upp. I den avslutande delen markeras förloppet med en klar riktning från vänster till höger ända tills Tore hittar sin t-shirt igen. För lyckligt slutar förstås båda böckerna, och hade jag en bebis i knät skulle jag utan att tveka prova läsa dem för en färsk medläsare.