En promenad är ibland bara en promenad, men så någon enstaka gång, dessa välsignade steg som får en helt annan betydelse. Vi avviker från grusvägen, ner i dikeskanterna och där öppnar sig himmelriket.Rubus Arcticus, det djuprödaste av bär, en välsignelse som döljer sig långt ner i gräset och inunder allt det gröna. Att vika undan en hög med blad och se åkerbärens små röda knoppar långsamt veckla ut sig, är en uppenbarelse.Åkerbäret är ett stolt och vackert bär som absolut inte behöver fräna sig, ta sig ton, babbla om hur fint det är. Åkerbäret tar sig friheten att bara vara; i stillhet gömmer det sig i snåriga, blöta diken längs åkrarna. Det skriker inte ut sin förträfflighet, köper inga helsidesannonser för att framhäva sin egen förträfflighet.Den här dagen kravlade vi oss fram i många timmar längs dikena. Myggorna och bromsarna och blindingeländena hade en festlig stund med oss som huvudrätt. Ingenting att bry sig om, därför att åkerbären rullade ner i hinken i en jämn och snabb takt.Att sedan stoppa ner nosen i ett bräddfullt fat med åkerbär är sannerligen en rent himmelsk upplevelse. Jag ställer mig på verandan och ropar ett stort tack rakt ut mot hav och himmel.Redan i början av augusti måste detta nådens år 2008 betraktas som fullkomnat.
