Det räcker inte riktigt fram

M/S Piratsväng startar däremot med fullt ös, och hela salongen böljar av barn och vuxna. Det svängs på rumpor, viftas med armar och sjungs med. Det är en härlig början, och fastän orkestern har full sättning med trummor, elbas, klaviatur och elgitarr är musiken skönt dämpad för att passa känsliga femåringsöron. Inledningsvis bjuds vi också på välbekanta låtar som En kulen natt eller Dansa Honky Tonk. Rörelserna sitter därför som gjutna och det känns bra där i rummet. Med tanke på temat är musikerna förstås utklädda till pirater enligt någon slags maskeradkodex. Kaptenen heter Emma Bogren. Hon har ansvar för att få publiken i rörelse och går in i uppgiften med full energi. Just då känner jag mig rätt trygg; kanske ser vi ett nytt Häjkon Bäjkon band födas här i Lilla salen? Vartefter konserten fortsätter blir det dock allt mer uppenbart att ett tema, bra musiker och käck energi inte räcker för att M/S Piratsväng ska hålla tiden ut. En koreograf som kunnat ge stringens åt rörelserna och en regissör eller musikhandledare som kunnat skapa en bättre historia kring sjörövarskeppet, hade varit på sin plats. Det förvånar mig faktiskt att tunga Norrbottensmusiken med Piteå Kammaropera och orkestrar som Norrbotten Big Band, beter sig så slarvigt. Men faktum kvarstår - när institutionen för första gången på många år tar sig före att producera en helt egen konsert för barn, ser det ut att göras med armbågen. Det är slöseri. Musikerna i M/S Piratsväng har potential att göra en riktigt bra allsångsshow; både Peter Tikkanen och Emma Bogren, snart kyrkomusiker, har en god förmåga att kommunicera med publiken, och det är kul att låta trummisen Johan Englund sitta långt fram på scenen så man ser allt han gör. Precis som både basisten Marcus Olsson och Joakim Hellgren på gitarr håller han sig dessutom i roll enligt planen. Det är bara det att denna är så svag. När konserten så avslutas med en vaggvisa rinner det hela liksom bara ut i sanden. Piratsvänggänget självt ska däremot ut på turné i Norrbotten. Innan dess borde man göra en ombesiktning.

Det räcker inte riktigt fram

Vilken rockkonsert avslutas med en stilla ballad om denna inte är en megahit? Inte många, och om så är fallet brukar man ändå försöka pumpa upp tempot på slutet. Hem ska publiken gå med en stor känsla i magen. Så icke den här konserten. Här är dramaturgin en annan.