Knivderbys första skiva på bolag annat än sitt eget. Den som hade trott, hoppats eller önskat en mer nyanserad ljud- och världsbild blir besviken. Jag hör inte till dem. Om något är Uppochnervändakors ännu hårdare, ännu mer störande än föregångaren Dumskallarnas sammansvärjning. Musiken är ännu tunnare, sången än mer falsk och gapig. Och alldeles, alldeles underbar. Man hör att det är Knivderby, bland annat för att ingen låter så här längre. Det var förstås annorlunda förr i tiden, på det glada 80-talet. När band som Dansdepartementet och Unter Den Linden gjorde svensk musik roligare och allvarligare. Mer blödande. Men jag vill nog påstå att dessa arga Jönköpingsbor stuckit ut även då. Det är något med övertygelsen om sin egen förträfflighet parat med en annan övertygelse, den om alltings och livets fånighet. Och hur förbannad man blir när man försöker kommentera det sistnämnda med hjälp av det förstnämnda.
Ska jag försöka bena ut skillnaderna jämfört med förra skivan kan jag säga att här finns en "ballad" (Bas Jan Ader) och spår av Scratch Acids vertikala femtaktshardcore - det tänkte jag aldrig på när jag lyssnade på förra. Men framförallt är det mer av allt. Tror ni er orka med det är det här en perfekt skiva. Om inte så, tja, då kan ni ju lägga er med chipspåsen på magen och svimma till Let’s Dance som vanligt.