Hur förhåller man sig till ett obekant landskap? Jag har landskapsmålande kollegor som för första gången åkt till fjällen eller Lofoten och kommit tillbaka utan att ha rört sina penslar. De har velat måla men de har inte kunnat. Landskapet gav dem inga motiv utan mest bara banaliteter. Det är svårt att ta till sig det obekanta utan känna till undertexterna. Oftast stannar iakttagelserna vid det ytliga, förpackningen. Att enbart gestalta detta blir sällan konst. Konst handlar ju inte om information utan mer om exformation, det icke uttalade, det ur sammanhanget anade, begripna eller kända.
Holländska konstnären Gemma Pauwels har under en månad, i Galleri Systers regi, arbetat på konstnärernas kollektivverkstad i Luleå, som något av artist in residence. International Artists Studio Program in Sweden, IASPIS, har stått för fiolerna och hon har sökt sig till Luleå på eget initiativ. Vistelsen har hon redovisat i en utställning som hon kallar MT Fields sculptural drawings.
Det är en redogörelse av intryck från det för henne obekanta norrbottniska landskapet med sin beskogade gleshet. Ett landskap så fjärran från det folktäta, skoglösa Holland, med sitt helt igenom kultiverade landskap, där det bor 393 invånare per kvadratkilometer. Här är siffran 2,5. Hos oss är det träden som dominerar vilket också präglar Pauwels utställning. I ena hörnet av det lilla utställningsrummet har hon av stickor byggt ett träd, i bakgrunden på väggen hänger tuschtecknade formationer uppbyggda av korta streck som ser ut som odlade fält eller planteringar. Man anar en god tecknare i linjeföringen. Det kan man även se i en tondo med tuschtecknade granar som faller i cirklar ut från bildens centrum. Jag får associationer till foton från Tunguskahändelsen 1908 då en meteoritexplosion fällde den sibiriska taigaskogen i koncentriska cirklar runt nedslagsplatsen.
I ett annat hörn av utställningsrummet står ytterligare ett konstruerat träd vid en liten husformation i bemålad wellpapp med texten Forever young. Måhända tänkt som ett av pappsnören sammanhållet vårdträd planterat vid den lilla stuguknuten? I nästa hörn av rummet står ytterligare ett träd. Denna gång ett som givits ett vackert imaginärt lövverk av tusch- eller akvarellbemålade pappersremsor som tycks genomblåsas av en stormvind. Det får mig att tänka på naturromantiker som Marcus Larsson eller Carl Johan Fahlcrantz. Den för samtidskonsten så obligatoriska videon, numera en definitionsmarkör, ingår även i denna utställning. Dessvärre drar den ifrån mer än den lägger till. Den handlar om en pusselidyll från den närbelägna återvinningen vilken mer eller mindre exploderar inför våra ögon. Om än idén skulle kunna fungera som sådan, så bryter den tematiken. Dessutom är den så amatörmässigt genomförd, med avbrott i ljud och frysningar i filmflödet att den förmodligen skulle underkännas i en redovisning på högstadiets medieprogram.
Gemma Pauwels förhållande till vårt norrbottniska landskap känns trevande och det faller sig kanske naturligt, det kan ta avsevärd tid att hitta platsens själ. Att teckna är en bra metod för att nå det som ligger bortom den manifesta ytan. Teckningen är också Pauwels styrka och det utgör behållningen av den här utställningen.