Jag menar, hur många galna seriemördare ryms det egentligen i Oslo?
Du promenerar längs Karl Johan, omgiven av dessa leende, hurtiga norrmän, många av dem på väg upp till Holmenkollen för att se sina hjältar åka skidor. Folk ler och skrattar och viftar med sina norska flaggor.
Men i Jo Nesbøs Harry Hole- deckare är svärtan hårdare för varje ny bok som kommer. Där är det ingen som skrattar på Oslos gator.
På årets Krimfestival i Oslo, den tredje i ordningen, syns inte Jo Nesbø till. Han är antagligen i USA för att prata om sin antihjälte Harry Hole. Harry är en ärrad kämpe, alkohol och droger hans värsta vänner. Han är också Norgelitteraturens största inkomstkälla internationellt.
På Oslos egen Krimfestival frågar sig ett satirgäng från norska radion vad Norge ska leva på när oljan tagit slut. Och svaret blir: Jo Nesbø.
Jo Nesbøs spöke
Det vimlar av deckarförfattare från Norge, Sverige, Island, Tyskland, Frankrike, USA – många äro kallade och publiken stor. Alla evenemang under de tre dagarna är välfyllda av publik. Där syns några av de stora från Norge; Karin Fossum, Unni Lindell, Gunnar Staalesen, Anne Holt och Hans-Olov Lahlum. Från Sverige Johan Theorin och Mons Kallentoft, plus många andra större och mindre krimförfattare från Europa och USA.
Här och där återkommer en sorts vilsenhet. Jag tror det är Jo Nesbø som spökar. Han är för framgångsrik. Han är störst, han blockerar solen, känns det som.
När jag sitter ner en stund och pratar med Gunnar Staalesen märks absolut ingen avundsjuka. Kanske för att Gunnar Staalesen intar en position som gudfar i branschen. Han behöver inte jämföra sig med Nesbø, de är två helt olika författare. Gunnar Staalesen är glad över Nesbøs framgångar. De har öppnat dörrarna för många nordiska författare.
Jag har läst många av Staalesens böcker – hans första Varg Veum-deckare kom ut redan 1975 och sedan dess har han skrivit nitton böcker som kretsar runt Varg Veum. Varg Veum jagar aldrig seriemördare. Han är en godhjärtad men luggsliten privatdeckare i Bergen, en före detta socialarbetare med sinne för rättvisa. Inte en seriemördare i sikte i någon av de böckerna.
- Som krimförfattare är jag ett resultat av den klassiskt hårdkokta traditionen. Om jag har några hjältar själv så är det nog Raymond Chandler och Ross McDonald. Det är bokens karaktärer som är viktiga.
Detsamma kommer klart och tydligt fram när Gunnar Staalesen på Centralteaterns scen samtalar med Karin Fossum, som precis kommit ut med sin senaste roman, Helvetesild. Hennes hjälte, polismannen Konrad Sejer, har följt med henne sedan deckardebuten 1995, med Evas öga.
- Jag är väldigt trött på de sadistiska seriemördarna som branschen svämmar över av, säger Karin Fossum.
Melankoli blir inspiration
Karin är själv inne i en väldigt kreativ fas. För bara ett halvår sedan kom hennes förra Sejerdeckare, Carmen Zita och döden. Hennes klockrena svar på frågan om hur hon orkar vara så produktiv blir: Jag stiger upp på morgnarna.
Som inspirationskällor nämner hon vemod och melankoli i samma andetag som poeterna Edith Södergran, Karin Boye, Sylvia Plath,och Tor Ulven. Det förstår vem som helst att med sådan läsning koncentrerar sig Fossum på psykologi och komplexa karaktärer istället för galna seriemördare…
Under många av evenemangen kommer förstås frågan upp. Vad bygger de internationella framgångarna för den nordiska kriminalromanen på? Hela världen verkar skrika efter de nordiska deckarna.
Ett tack till föregångarna
Där sitter deckarpanelen med Mons Kallentoft, Johan Theorin, Gunnar Staalesen, Unni Lindell och många till och mumlar lite blygsamt. Någon pratar om det exotiska, mörkret. Någon tackar Sjöwall Wahlö, Henning Mankell, Jo Nesbø. Någon antyder att vi är bra på att skriva.
Ja, det är väl det det handlar om i grunden. Det finns helt enkelt många bra deckarförfattare som verkligen kan skriva.
Och i bakgrunden finns ändå megasuccérna från de senaste tio åren. Det skadar inte att några har slagit igenom stort på världsmarknaden. Det öppnar vägen för många andra.
När jag går nerför Karl Johan mot flygtåget till Gardermoen viftar folk med norska flaggor och gläds över Bjørgens storseger på tremilen. Väl ute på Gardermoen finns det tid att strosa runt. När jag kommer ut från en av bokhandlarna möter jag plötsligt en livs levande norsk favoritförfattare, Lars Saabye Christensen. Det var tio år sedan jag sist mötte honom.
I ena handen bär jag Roy Jacobsens senaste roman, De usynlige.
- Aah, jag ser att du fortfarande försöker hålla koll på norsk litteratur, bra det. Jag var nyss ute på en föreläsningsturne med Roy Jacobsen. En flott fyr.
Saabye Christensen är själv på väg till Rumänien, till ett universitet med en skandinavisk utbildningslinje, för att prata om sitt författarskap.
Tre dagar i Oslo och ett tio minuters möte på en flygplats. Hem till Luleå igen fylld av ny inspiration och en kasse med olästa norska romaner.
Precis vad jag kräver av en femplushelg!