När Extra lägger handen på Pim-Pim skulle han kunna springa ett maratonlopp utan att bli trött. Han blir stark och fri. Och det kan behövas, för i andra delen av Per Nilssons serie om Pim-Pim och Extra är det inte bara trivsamt. Extra kan också vara lynnig, som vilken tonåring som helst. Och i skolan urartar ett gräl mellan rikemanssonen och "blatten" i ursinniga hämndaktioner. Och ibland ringer Pim-Pims mobil och ingen säger något. Vem är det som ringer och varför ingriper inte Extra, hon med sina övernaturliga krafter? Var kommer hon förresten ifrån och varför är det bara Pim-Pim som vet om att hon är en ängel? "Du var den som såg mig", svarar Extra och man läser förstås den meningen en extra gång. Pedagogiskt grepp. Må så vara. Men det fungerar och tankar om änglar är igång. Kan de inte också vara mörka? Farliga? Vad exakt Extra är för sort skiftar med Pim-Pims sinnestämning.
Den ständiga kampen mellan ont och gott pågår också i Pim-Pims lilla stad. Extra reser tillsammans med ett mystiskt sällskap bestående av trollkarlen Malaki och den hotfulle katten Pizarro. Jag tror till och med att katten bär samma keps som Bulgakovs berömda katt. Sällskapet avslöjar både otrohet och girighet hos sin publik. Det osar sannerligen katt i salongen när föreställningen drar igång, även om det inte blir fullt så groteskt som i Bulgakovs tappning . Det är inte värre än att Pim-Pims krutgumma till farmor spelar dem under bordet.
Nilsson blandar och ger, ömsom ljusa, ömsom mörka kort, men att de mörka blir fler i nästa bok står redan klart. Skulle inte förvåna om fler änglar, farliga sådana, landar. Oklart är däremot vilken åldersgrupp Nilsson skriver för. Pim-Pim är lite för brådmogen för att vara en problemtyngd tonåring och länge tänker jag mig honom som betydligt yngre, men får tänka om när dialogen plötsligt landar i Stephan Hawking och Pioneer 10 och när kompisen tänder en cigarett. Inte för att åldern spelar någon större roll, böckerna kan läsas över "gränserna", men biblioteken kan få problem att placera dem på rätt avdelning.
Per Nilsson har kvar barnets undran över världen. Han väcker till liv de stora existentiella frågorna och han gör det mycket skickligt.