Vad är den kritiska massa som utvecklar Strindbergs atomära energi? Vilka är polerna som sätter igång kärnreaktionen där ämnen övergår till någonting annat, under bildandet av ljus, hetta och strålning?
Den kloka, och komplicerade litteraturvetaren Elena Balzamo är kanske den första som i sin psykologiska inträngning börjat förstå djupet i detta. Hon är, i de stunderna, i boken om Strindberg (Ansikten och öde) utomordentligt djupsinnig. Och dyrkar upp den slutna kammare där kärnreaktionens helveteseld brinner, till så utomordentlig litterär nytta.
Vad är det han gör, under infernostudierna i Paris? Jo, han kan "objektivt beskriva en gestalt på vilken han projicerar sin egen galenskap ... mitt i det mest totala vansinnet håller han huvudet kallt och visar sig vara förmögen till en klarsynt analys av just de områden som tycks vara erövrade av galenskapen".
Denna kontrollerade personlighetsklyvning är troligen unik inom världslitteraturen. Strindberg är inte ens solidarisk med sig själv, han är själv ämnet som förbränns i processen. Han återkommer ofta till detta: att litteraturen, det skrivna, är honom viktigare än verkligheten själv. Han får därigenom en kristusliknande aura, den som lider allas lidanden, uttrycker allas smärta, dömd som han är till offer och ljus.