Det maniskt odygdiga regissörsgeniet

Widerbergbiografin är oavbrutet underhållande, stimulerande, fylld av tidigare obekanta anekdoter från diverse stormiga inspelningar och annorstädes, samt dramaturgiskt snärtigt och stringent disponerad.

1967. Snart var det premiär på Bo Widerbergs film Elvira Madigan. Filmen skulle representera Sverige             i den kommande filmfestivalen i Cannes. På bilden är Bo Widerberg (mitten) tillsammans med huvudrollsinnehavarna Pia Degermark och Thommy Berggren under en presskonferens i Stockholm.

1967. Snart var det premiär på Bo Widerbergs film Elvira Madigan. Filmen skulle representera Sverige i den kommande filmfestivalen i Cannes. På bilden är Bo Widerberg (mitten) tillsammans med huvudrollsinnehavarna Pia Degermark och Thommy Berggren under en presskonferens i Stockholm.

Foto: Olle Lindeborg/Scanpix

Kultur och Nöje2011-09-06 06:00

Jovisst: det har skrivits biografier över svenska filmregissörer tidigare. Naturligtvis ett antal böcker om Ingmar Bergman, varav möjligen Mikael Timms är den mest omfångsrika. Bengt Forslund har skrivit om både Victor Sjöström och Gustaf Molander; Jannike Åhlund skrev en smäcker volym om Hasse Ekman och även vårt andra stumfilms-ess, Mauritz Stiller, ägnades en biografi, skriven av Gösta Werner.

Men behovet av ännu flera är så klart stort. Det behövs en ordentlig bok om Hasse Ekman samt böcker om Jan Halldoff och Vilgot Sjöman. För att bara nämna ett högst måttfullt fåtal.

Men hösten 2011 måste räknas som högst anmärkningsvärd i sammanhanget, eftersom det publicerats två regissörsbiografier (dessutom på samma förlag): dels Kurt Mälarstedts om Jan Troell och så nu även den i dag utgivningsklara Höggradigt jävla excentrisk, den mycket kunnige och inspirerande frilansfilmkritikern Mårten Blomkvists digra biografi över regissören och tillika hans svärfar - Bo Widerberg.

Det bör också omedelbart påpekas att Blomkvists Widerbergbiografi är oavbrutet underhållande, stimulerande, fylld av tidigare obekanta anekdoter från diverse stormiga inspelningar och annorstädes, samt dramaturgiskt snärtigt och stringent disponerad.

För det är den. Ingenting annat än den självklara sanningen, alltså.

Bo Widerberg (1930 - 1997) blev 66 år och hann under de åren med exempelvis följande: 16 filmer; mest långa, några få korta, ungefär lika många teateruppsättningar; för scenen och tv, åtta böcker; romaner, en novellsamling och en debattbok. Samt diverse annat: tidningsartiklar, radio, annat.

Widerberg var i stort sett ständigt produktiv. Han kastade sig också ut ur och in i äktenskap och förhållanden; hatade att någonsin vara ensam och hade intill sin död olika projekt i snurr. Det mera än antyds i boken att han var manodepressiv och de som arbetade ofta med honom fick, helt enkelt, lära sig att både stå ut och tåla. En hel del.

Men han var underhållande också. Impulsiv, inte elak. Och som titeln på boken anger: Höggradigt jävla excentrisk.

Blomkvist har arbetat i åtskilliga år med biografin och intervjuat bortåt 100 personer: medarbetare, vänner, fiender, före detta fruar och kärleksförbindelser, släktingar och andra fyller ut de närmare 600 sidorna. Och det känns hela tiden väldigt gediget och dessutom så intressant och spännande, att man endast motvilligt lägger ifrån sig boken för några längre stunder.

Skåningen Widerberg gick ut hårt genom att göra sitt intåg i filmbranschen genom att i stort sett ogiltigförklara den, vilket skedde i debattboken Visionen i svensk film (1962).

Året därpå, 1963, hade tre filmer av honom premiär: kortfilmen Pojken och draken (med foto av Jan
Troell), samt de längre Barnvagnen och Kvarteret Korpen. Sedan var det hela i gång. Och pågick, med några påfallande uppehåll, fram till hans död. Hans sista film, Lust och fägring stor, kom 1995 efter en nästan tioårig och högst ofrivillig paus.

Jag hade själv förmånen att under en dag få följa inspelningen av Widerbergs näst sista film, Ormens väg på hälleberget (1986), som just för tillfället var förlagd till Stora Skuggan, på Djurgården i Stockholm. Det var ett äventyr.

Och bara en kort tid före hans död fick jag tillfälle till en längre och utförligare intervju med honom, i chefredaktörens rum i det ursprungliga Kuriren-huset på Stationsgatan i Luleå, när han befann sig i staden för att genomföra en föreläsning.

Bo Widerberg var en synnerligen intensiv person men, fick man också ett spontant intryck av, även en genuint och muntert odygdig personlighet.

Under i stort sett flera decennier förblev det hans stora dröm att göra film av Norman Mailers roman Hjortparken.

Det talade vi bland annat om, de där timmarna i Luleå i slutet av 1990-talet. Och då kunde jag personligen rapportera till Widerberg att detta hade sanktionerats av Mailer själv, som mycket väl kände till planerna och helhjärtat hade välsignat dem - jag hade ganska nyligen intervjuat honom i Stockholm, dit han kommit för att göra PR för sin senaste roman.

Planerna på att filma Hjortparken nämns vid flera tillfällen i boken. Men däremot nämns inte det erbjudande han en gång fick av en internationell producent, efter premiären 1967 på Elvira Madigan, att göra film av Selma Lagerlöfs roman Kejsaren av Portugallien. Med den store franske aktören Jean Gabin i rollen som Jan i Skrolycka.

Tyvärr rann det projektet, som Widerberg bekräftade för mig, ut i sanden. Liksom även planerna på att göra film av P.D. James kriminalroman Oskyldigt blod gjorde. Någon annan hann alltid före och säkrade rättigheterna men: ingen har lyckats göra film av den heller (Portugallien blev ju så småningom en fantastisk tv-serie av Lars Molin, med Ingvar Hirdwall i Gabins tänkta roll, och hade ju redan på 1940-talet filmats med Victor Sjöström i rollen).

Men visst är det ju lockande att föreställa sig vad som hade kunnat bli av detta! Liksom av Widerbergs nedlagda teateruppsättning av O’Neills Lång dags färd mot natt, med Holger Löwenadler, Irma Christenson, Keve Hjelm och Thommy Berggren. För många konstnärliga sammandrabbningar. En nedläggning blev till sist det enda möjliga alternativet.

Thommy Berggren var Widerbergs favoritskådespelare och efter att ha upptäckt honom och säkrat hans stora genombrott i Kvarteret Korpen (Widerbergs mest mästerliga film, med Mannen på taket, Ådalen 31 och Elvira Madigan inte så värst långt bakom) samarbetade de vid flera tillfällen. Och bråkade. Ständigt.

Bo Widerbergs "smeknamn" på Thommy Berggren var "Tolvan". Någonstans hade han läst att ett IQ på just 12 behövdes för att en människa hjälpligt skulle kunna fungera ...

Filminstitutets dåvarande chef, Harry Schein, brukade Widerberg hjärtligt referera till som "Gäddan", på grund av hans lätta underbett. Detta när de befann sig i luven på varandra. Vilket var oftast.

Mårten Blomkvists excellenta biografi tar man del av med helt och ogrumlat nöje. Och önskar sig sedan en maffig dvd-box med Bo Widerbergs samtliga filmer.

Ny bok

Höggradigt jävla excentrisk - en biografi över Bo Widerberg

Mårten Blomkvist

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!