Det luktar självmedveten godhetsmarkör

Låt det vara sagt: Dawit Isaak är föremål för en oerhörd grymhet. Enligt de senaste uppgifterna är han fängslad i lägret Eira Eiro, norr om Eritreas huvudstad Asmara. En tidigare fängelsevakt har uppgett att Isaak sitter i isoleringscell, med handfängsel på dygnet runt. Av de trettiofem fångar som greps 2001, när en stor räd genomfördes mot Eritreas oppositionella, har 15 dött i lägret. Mycket talar för att Isaak kommer att gå samma sak till mötes, såvida inte ett oväntat diplomatiskt genombrott inträffar. Den tysta diplomatin tycks för tillfället vara väldigt tyst. Just det sant mänskligt beklämmande i Dawit Isaaks situation gör delar av kampanjen kring honom problematisk. Den passar bara alltför väl in i liberala eliters bild av sig själva som alltings mått, alltings förlösare. Personfixeringen och intimiseringen hör till. Isaaks dystra porträtt har blivit till en harmlös Che Guevara-gubbe för vår tid, att trycka i sidhuvudet till tidningen som ett tecken på godhet och engagemang. Vad sakfrågan gäller glöms ibland nästan bort. Det är, som Anders Johansson påpekat i Aftonbladet (20/11, 2009), yttrandefrihet som ett honnörsord, som en fetisch. En starkt förenklad bild av vad yttrandefrihet innebär, hur den konstitueras, vad den beror på. Strukturer finns inte, bara enskilda fall. Eller skulle kanske svenska mediers kamp för press- och yttrandefrihet i Eritrea (och på andra håll i världen), fortsätta med samma kraft om Isaak frigavs imorgon? Det är nog tyvärr osannolikt. Antologin Hopp. Historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter samlar för första gången Dawit Isaaks eget skrivande, i svensk översättning. Att recensera texterna, däribland en diktberättelse om omöjlig kärlek och ett anspråkslöst litet teaterstycke, låter sig inte göras. Möjligtvis är de av kuriöst intresse. Det som inte är utgivet för sina litterära förtjänsters skull måste bedömas på andra grunder. Frågan är vilka grunderna är här. Elva välrenommerade svenska bokförlag och ett otal organisationer, bland annat Journalistförbundet och Sveriges Författarförbund, står bakom boken, som väl ska uppfattas som en symbolhandling, ett slag för yttrandefriheten. Det är säkert vällovligt och gjort med de bästa föresatser. Samtidigt saknar det i sig mening, och precis som med den övriga mediekampanjen luktar det självmedveten godhetsmarkör lång väg. "Vad gör du för Dawit Isaak?" har varit en återkommande fråga i kampanjen. Den är felställd. De som ställer den bör fråga sig vad de gör för press- och yttrandefriheten här hemma och i världen, bortom det tomma ikoniserandet av en person som inte bett om det, och som inte heller tjänar på att det sker. Yttrandefriheten är större än Dawit Isaak, han själv vore den förste att instämma.