Claudio Magris författarskap, även den skönlitterära delen, förhåller sig tätt och varmt till litteraturhistorien. Han är ingen bildstormare, drivs inte av en vilja av att riva upp och rita om, även om han säkert skulle medge att det ibland kan behövas. Magris följer med sin stora beläsenhet trådar, mäter djup, etablerar förbindelser. Om Joseph Conrad kan det med en typisk formulering heta: "han är en sorts Kafka som kommit utomhus och fått känna havets fria vindar, som hjälper oss att bättre förstå även den unkna luften i Kafkas kontorslokaler." Orden står att finna i Alfabet, som till största del innehåller artiklar och essäer publicerade i den italienska dagstidningen Corriere della Sera, där Magris är mångårig medarbetare.
Just Kafka återkommer han till, både som jämförelsepunkt och som direkt studieobjekt. I den uppslagsrika essän Den deklasserades glädje talas det om ett stycke av Kafka, där huvudpersonen ligger raklång i en båt på floden Moldau i Prag och från en bro iakttas av förbipasserande: "När jag låg där upplevde jag glädjen över att vara deklasserad." Med Elias Canettis ord ger Kafka uttryck för den svage som söker frihet i nederlaget, för nederlaget löser upp konflikterna och den spänning de innebär. Förlöser och befriar. Inte sällan söker Magris den typen av negerande figurer - nederlaget, natten, skuggorna - men romantiserar inte detsamma. De svarta stråken finns där för att skapa en hel bild, inte för att frossa i.
I långa stycken är det meningsdiger och drabbande essäistik, skriven av en läsare av det ovanligare slaget. För det är läsningen som står i centrum, det långsamma tillägnandets läsning, den reflekterande och förändrande. Borges lär ha sagt att han överlät åt andra att ta åt sig äran för de böcker de skrivit, för egen del tog han åt sig äran för de böcker han hade läst. Magris bok kunde även den betraktas utifrån en sådan horisont. Kanske går han stundtals till och med för djupt in i sina älsklingsböcker, med barnets identifierande slukarinstinkt intakt långt upp i åren. När Magris för vilken gång i ordningen pratar om en "stor diktare" eller ett "stort verk" är det framför allt entusiasten vi lyssnar till, som ibland glömmer att förmedla sin upplevelse. Men oftare är entusiasmen hans stora tillgång, när den också kommer med insikter och distinkt klargörande tankar om ämnen man trodde var uttömda.
Magris refererar på ett ställe till Hegels åtskillnad mellan hjärtats poesi och verklighetens prosa, där det senare innefattar den glanslösa och rationella samhällsmaskinen. Magris, jämte sitt författarskap professor i germanistik och under några år ledamot i den italienska senaten, har förvisso förenat dessa två, men i hans essäistik ligger hjärtats poesi närmre.