I gränslandet mellan pop, punk, rock, electro och noise slöt jag ögonen och hörde någonting jag aldrig hört förut. Det var inledningen till Papers nya skiva Mischmasch.
Vilka de är, var de kommer ifrån eller hur länge de hållit på har jag ingen aning om. Vill faktiskt inte veta heller.
Jag har bara sett en bild. På den är det tre personer. Jag känner igen en av dem. Han spelar keyboard i The Bear Quartet. Så vore jag ängslig hade det inte funnits någonting att oroa sig över här. Tvärt om.
Men nog om det. Nu ska jag i stället skriva om någonting jag vet. Det vill säga hur det låter. Och, fan. Det här låter så bra. På så många nivåer.
Det krävs egentligen bara att man slår igång skivan, så fattar man på en gång. Har man sirap i öronen, eller spelar svårflirtad, så väntar man bara exakt en minut och 30 sekunder in i första låten Coming for you och hör det elektroniska smattret sätta igång.
Är man inte övertygad då har man bara dålig smak.
Det här är lika mycket soundtracket till tredje världskriget (tänker mig några snygga men djupt sorgliga filmsekvenser av en armé som fullständigt demolerar motståndet ute på ett fält) som till valfri eskalerande spritfest på Hertsön.
Det är musik som känns i varenda del av kroppen. In genom öronen, ut i blodet och ned i benmärgen.
Attackerande synthar. Elakt distade gitarrer. Panikpulserande trummor. Intensiv desperationssång.
Alla delar element från en helt jävla grym skiva som ligger i toppen för det hittills fantastiska musikåret 2011.
Bästa låtar: Coming for you och A no person.