Fina melodier, världsfrånvänd ljudbild. Vek men tonsäker sång. Musiken är fylld med fler referenser än vad en genomsnittlig skivrecensents skivsamling innehåller. Jag skulle med andra ord lika gärna kunna älska det här som hata, och det innebär såklart att jag hamnar någonstans mittemellan. För rent subjektivt så gillar jag det, ovanliga ackordsföljder i bemärkelsen att de lägger sina D maj och B moll på ovanliga ställen rent rytmiskt.
Men objektivt sett är det här gjort både en och en miljon gånger tidigare. Någorlunda kronologiskt kan man nämna Beach Boys, Byrds, The Association och tidiga Velvet Underground. Och sedan efterföljare, främst på 80-talet men även i modern tid: Primal Scream, Stone Roses, tidiga My Bloody Valentine, Pale Saints, Badly Drawn Boy och Radio Department. Alla nämnda minst lika bra, i de flesta fall bra mycket bättre om inte annat för att blocket de ritade av i inte redan var fullklottrat.
Men är man i 25-årsåldern eller yngre och vill ha en egen version av det här, så är det fina fisken. Real Estate är fullt värdiga efterföljare till alla de bästa Sarah/4AD/Creation-banden från forna tider. Man har ett menlöst namn (jämför med Lush) och en menlös skivtitel (jämför med Isn’t anything), men tack vare sin
uppenbara begåvning och känsla för melodier kan det här uppfattas som minst lika subversivt som valfri årets skiva i gamla Norrköpingsfanzinet Sound Affects. Själv måste jag ursäkta mig och lyssna på något annat från 80-talet, typ The Exploited.