Den Luleåbaserade konstnären och grafiske formgivaren Peter Sundström är 52 år och ärmarna på väggen illustrerar hans neurosedynskada. För varje år, en ärm.
- Min mamma klippte av och sydde om mina kläder. Hon hör till generationen där man sparade allt för att kunna lappa och laga. Vi samlade ärmarna i säckar. Mycket har slängts men tack och lov har vi lite kvar. Det jag söker är tomrummet, det som inte finns. Jag får själv en aha-upplevelse av det: ja just ja, ärmarna skulle ju ha varit fyllda med någonting, säger Peter Sundström.
Verket heter Ärmar 1960-2012 och ingår i utställningen Look No Hands med vernissage i Konsthallen i Luleå i dag.
- I grunden är det en gammal tanke, som jag har filurat på i tio år, att utifrån en konstnärlig betraktelse göra något om mig själv, om mitt funktionshinder och om att vara den man är, säger han.
Årens gång
Peter Sundström jämför sin resa med hur en författare under många år kan bära fröet till en roman. Tiden sätter konturer på en tanke som till slut blir hel och måste ut.
- Det här är ingen uppgörelse gentemot mina föräldrar eller några andra. Bara ett konstnärligt sätt att visa: så här är det och så här blev det. Men hade jag gjort det och min mamma varit med, då hade det blivit svårt för henne. Hon kände en skuld. Men felet ligger ju på ett annat plan, säger Peter Sundström, vars pappa avled 2001 och vars mamma i dag lever med en demenssjukdom.
För en tid sedan gjorde konstnären en radiointervju där han fick frågan om han dragit paralleller mellan vaccinationen mot svininfluensa, som orsakade narkolepsi hos en del, och neurosedynskandalen i början av 1960-talet.
- Jag hade inte tänkt på det, men det är ju så. Jag och mina barn tog vaccinet för att vi fick veta att man skulle göra det. Ett litet fåtal blev sjuka. Neurosedyn var en lugnande och avslappnande medicin. Många har ätit den utan att få skadade barn. Mamma mådde illa i början av graviditeten och tog de här tabletterna. Ingen ifrågasatte det då. Med svininfluensan är det samma sak, fast 50 år senare. Vad har man lärt sig egentligen?
Hela sommaren har Peter Sundström tillbringat i ateljén på Kronan. Arbetet har fungerat som en slags terapi.
- Jag ville visa något om mig själv och min bakgrund. Orsaken till att jag är som jag är och ser ut som jag gör. Det här är en jätteresa för mig. Även annars är jag en offentlig person och nu gick jag in i det här. Att använda mina egna upplevelser och sedan visa dem för andra. Min fru Anna sa: "fixar du det här?". Jag svarade: "det tror jag att jag gör". Nu har jag gjort det och det känns kul.
Allt som allt tog Peter Sundströms mamma åtta tabletter. Fler blev det inte, för hon var i grunden misstänksam mot mediciner. I verket Åtta tabletter som formade mig, ett kollage med familjefotografier, berättar konstnären om sin barndom. Där hans armar skulle ha suttit gapar hål i bilderna. På ett fotografi har den lekande pojken hjälm.
Spegelversion
- Jag hade alltid hjälm för att jag föll så mycket. Det var en hockeyhjälm från 1950-talet, någon slags pressad kartong och masonit. När jag tog på mig den kände jag mig säker.
I utställningen ingår också Jag och min spegelbild, där Peter Sundström sökt en konstnärlig ingång till själva läkemedlet och dess konsekvenser. Det verksamma ämnet i neurosedyn heter talidomid. Forskning har visat att det är molekylens spegelversion, med beteckningen R, som orsakat skadorna på barnen.
- Jag funderade mycket på hur jag skulle visa det, jag tänkte på stora molekyler och allt möjligt. Sedan kom jag på att jag skulle göra mig själv spegelvänt, säger han med hänvisning till två utstansade helkroppssilhuetter.
Många konstintresserade känner Peter Sundström som akvarellmålare. I Look No Hands ingår en serie självporträtt och landskapsmålningar. Konstnären gissar att en och annan kommer att höja på ögonbrynen.
- Jag har jobbat med akvarell i nästan 25 års tid, målat fint och varit duktig. Men ju mer jag målar desto mindre duktig blir jag. De flesta som har sett mina målningar förväntar sig något annat.
Porträtten är närgångna, mörka, lite skitiga och målade ända ut i kanterna på arken. De har spikats upp oramade, vilket ger det grova papperet spelrum att smitta bilderna med sina nycker; små utbuktningar, fnasiga kanter.
- De är målade utifrån hur jag kommer ihåg att jag ser ut. Jag har jobbat med färg och sköljt med vatten. Jag ville ha det lite smutsigt. Och tyngden gillar jag. Jag har försökt göra det så mörkt som möjligt. Sedan sköljer man in ljuset med vatten. Man kan se hur färgen biter i kanten, bildar tecknade linjer. Det jag gör nu är att försöka lära mig att styra det som händer när man jobbar i stunden. Jag vill hitta det tillfälliga och svårberäkneliga.