Det började med ett brev med ett dödshot från Breivik fanclub. När rädslan lagt sig tog skrivandet vid. Så beskriver Maria Sveland tillbringelsen av debattboken Hatet - En bok om antifeminism som ges ut i dag.
Och det Maria Sveland bjuder på är en berättelse om Sverige i förändring där ett nytt debattklimat sakta vuxit fram, där det blivit närmast legitimt att avsky feminismen och dess företrädare. Eller egentligen kvinnor som tar plats i det offentliga rummet, från modebloggare till politiska skribenter.
Det är alltså ingen skönlitterär historia, utan genom intervjuer, analyser och kartläggning har Maria Sveland sökt svar på frågor som; Varför hårdnar debatten? Vad får det för konsekvenser? Hur kan hatet mot feminister förstås utifrån ett historiskt och politisk perspektiv? Samtidigt ger hon läsaren små inblickar i hur hatet påverkat hennes eget liv; från äldste sonens försiktighetsåtgärder, via mardrömmar till att ta tillbaka kontrollen.
Men främst är det en politisk bok. Sveland sticker inte under stol med sin politiska hemvist och den del av feminismen som talar om samhällets strukturella orättvisor med mäns överordning och kvinnors underordning. En könsmaktordning som ger män privilegier i form av makt, status, lön, karriär och i sin värsta form våld mot kvinnor. Sveland menar att det är kvinnohatet, inte något feministiskt manshat som genomsyrar vårt samhälle.
I hennes analys går antifeminismen hand i hand med rasism, islamofobi och främlingsfientlighet men också nutidens nyliberalistiska strömningar. Sveland ser nämligen förskjutningen mot individnivån i nyliberal anda som något mycket förödande för feminismen. Att det inte längre talas om strukturella orättvisor mot kvinnor som grupp. Det är numera upp till varje individ att leva jämställt. Punkt.
Sveland har dock en annan övertygelse och med genusglasögonen på guidar hon läsaren genom ett antal verkliga händelser där hon vänder och vrider på sanningar och uppfattningar.
Berättelsen tar sin början år 2005, slutet på vad som Sveland menar var en feministisk glansperiod som började på 1990-talet, men som förändrades efter tv-programmet Könskriget. Ett kraftigt vinklat program med ett syfte - att misstänkliggöra Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, enligt Sveland. Hon låter sedan analysen fortsätta via mediebevakningen av det feministiska partiet Feministiskt initiativ. Hoten mot Turteaterns kvinnliga anställda när de satte upp SCUM-manifestet (den manliga regissören fick inga hot).
Hon visar på vilket hat kvinnliga debattörer kan möta om de exempelvis problematiserar kärnfamiljen och beskriver vad som kan hända kvinnor om de polisanmäler en känd och framgångsrik man, i detta fall Wikileaksgrundaren
Julian Assange.
Framför allt lyfter hon fram mediernas makt över dagordningen, där de sociala medierna fått en allt större roll. Men också den antifeministiska historien, väldokumenterad inom fascism där feminismen spelar en nyckelroll i den dystopiska berättelse om västvärldens undergång som bland annat Breiviks manifest grundar sig på.
Det är en feministisk analys av samtidens debatt- och samhällsklimat läsaren bjuds på, inget annat. Så gissningen är att boken inte kommer att vinna gehör hos Sverigedemokraternas jämställdhetsgrupp, förlaget Timbro eller de som sällar sig till gruppen "jämställdisterna".
Däremot strösslar Sveland med namedropping. Välkända akademiker, författare, journalister, politiker och bloggares motiv ifrågasätts. Kanske kan det skapa debatt.
Svelands syfte är att få upp feminismen på den politiska dagordningen igen. Det återstår att se om det lyckas.
Hatet - En bok om antifeminism visar att motkrafterna är starka, hatiska och långt mer välorganiserade än man kan tro.