Det handlar om att inte acceptera tingens ordning

Som alla stora tänkare vägrar Maria Sveland att acceptera saker och ting bara för att de tycks oss "naturliga". Nej, vända och vrida heter hennes metod, något hon visade i boken Bitterfittan (Norstedts 2007) och senare också i radioserien Den heliga familjen. I centrum för Maria Svelands intresse står familjen i allmänhet och jämställdheten i synnerhet. Allt uttryckt i en enda lång fråga skriven i kursiv stil på den allra första sidan i hennes bok: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?". Boken blev snabbt teater i monologform på Uppsala stadsteater. När Västerbottensteatern ger sig i kast med Svelands roman står Pontus Stenshäll för både dramatisering och regi. Rollen som Sara på väg till Teneriffa för att vila upp sig från familjen görs av Tove Olsson. För det är på "tönt-Teneriffa" hon begrundar sitt öde, den 30-åriga Sara. Hon som är så duktig, som trotsat en komplicerad graviditet genom att arbeta ännu hårdare, och som nu när sonen Sigge hunnit bli två år, känner den lilla hårda kärnan av bitterhet växa där i bröstet efter åtskilliga vaknätter och efter ett uppvaknande i en relation som hon alltid trott varit jämställd, men som inte är det. Så skulle ju inte hennes liv bli, inte som andras, absolut inte som hennes förmödrars. I väskan har hon packat ner Erica Jongs Rädd att flyga, den hon tröstat sig med hemma i badkaret. Där läser hon om den fria kärleken och drar paralleller till sin egen uppväxt under ett mörkblått 1980-tal dominerat av skräcken för aids. Vad ska hon hålla sig till, funderar hon, och går igenom vardagssitutioner, men också sin samlade "bitterfittsstatistik" som bland annat säger att gifta kvinnor till större del än ogifta lider av psykisk ohälsa, medan det är tvärtom för männen. För den manliga överordningen har ett pris - inte minst i form av alla blomstrande frånskilda kvinnor och alla slocknade ensamma frånskilda män. Det är rappt och tankeväckande och en smula tröttsamt för den som lämnat det stora familjeprojektet bakom sig. För hur hon än jämför tiderna känner vi alla igen oss. Inte för att ingenting hänt, men för att så oändligt mycket kvarstår att göra. Inte minst när det gäller kvinnans oresonliga syn på sig själv - varför är det så svårt att vara lojal och förlåtande mot det egna jaget? Varje generation behöver en Maria Sveland. Så länge det finns sådana som hon finns det hopp.