Allt som inte dödar härdar, heter det i vissa sammanhang. Sagt vid rätt tillfälle och med rätt tonfall kan det vara riktigt roligt, men som livsvisdom betraktad är sentensen mera tveksam. Skalar man bort humorn och ironin återstår snart bara uppgivenhet och cynism, som vore det eftersträvansvärt att bli hårdhudad, som funnes det ett värde i att göra sig okänslig.<br>Somliga vintrar ligger isen tunn och svart. Man vet inte var det bär, man vet inte var det brister. Tveksamt tar man sig fram, prövar hållbarheten i varje steg, trampar igenom emellanåt. Ofta blir man stående, för rädd för att fortsätta, för rädd för att vända tillbaka. Rädsla äter. Och kall blir man av att bara stå där, alla väderstreckens vindar drar över isen, letar sig in under klädlagren.<br>Somliga vintrar söker man sig till metaforerna, gång på gång vill man höra dem, läsa dem, upprepa dem. Gång på gång vill man spegla sig i andras mörker, så underligt är det att vara människa.<br>Hela tiden pågår saker. Rådjuren gräver efter fallfrukt, tevehallåorna presenterar nästa program, människor färdas efter vägarna, möts och överräcker gåvor, fyrverkerier skjuts upp och nödraketer, fyra nödraketer över norrbottenshimlen medan Malmsjö mässar från Skansen. Man tänker: Saker pågår. De pågår faktiskt.<br>Och det är märkligt hur det ena sammanfaller med det andra. Märkligt att Hibiskusen, efter ett och ett halvt års oavbruten blomning i köksfönstret, plötsligt gulnar och tappar sina blad. Märkligt att brevlådan en dag hänger snett. Märkligt att den lilla restaurangen på hotellet är utkyld och tömd på andra människor. Märkligt att bussen inte kommer, att bilen inte startar, att soptunnan inte töms, att internetuppkopplingen inte fungerar och allt detta är naturligtvis bara världsliga saker och egentligen inget att orda om bortsett ifrån att det är märkligt hur det ena sammanfaller med det andra.<br>Somliga vintrar säger man till sig själv: Också detta är att vara människa, glöm inte det, också detta. Att leva är stundtals att stenar bära och tung blir man av stenarna, oroväckande tung med tanke på den svaga isen. Och man undrar: Hur blev jag egentligen bärandes på dessa stenar? Vart går jag för att lämna dem ifrån mig? Allt tar man till sig. Solens första strålar, solens sista strålar. Snön som faller och snön som inte faller. De tillvända blickarna, de bortvända blickarna. Svaren man får och svaren som uteblir. Man blir ett centrum, ofrivilligt, med orimlig gravitation, man blir ett av universums svarta hål.<br>Man tänker på gamla testamentet, man tänker på de gamla grekerna, att alla berättelser om hur det är att var människa redan är berättade, att allt redan är nedtecknat och gestaltat, läst och betraktat, att vi har gått omkring här på klotet i tusentals år och var och en försökt att förstå vad det är som händer oss under tiden som vi går här. Intet nytt under solen, tänker man, intet nytt under den uppspända stjärnhimlen, men det tröstar ju föga.<br>Och ändå, vad kan vi göra annat än att berätta? ?Av allt som inte dödar gör du text, formulerar du svarta ord på vita papper?, skriver en vän och kollega från långt avstånd. En som vet att det finns somliga vintrar. Och andra vintrar.
