"Det finns något i avigheten"

UTSATTHET. Det var inte självklart att tacka ja när Josef Säterhagen blev erbjuden rollen som Varelsen i pjäsen Frankenstein som sätts upp på Norrbottensteatern. "Jag hade nyligen gjort monologen Arne som handlade om ett original som blev både utsatt och mobbad. Han ville bara gott, men passade inte in någonstans och valde därför att bli eremit. I grunden finns likheter med Varelsen. Båda är aparta, båda bär på något fint även om varelsen också blir våldsam. Kanske var det drivkraften att förstå varför vissa människor hamnar i utanförskap som fick mig att tacka ja".

UTSATTHET. Det var inte självklart att tacka ja när Josef Säterhagen blev erbjuden rollen som Varelsen i pjäsen Frankenstein som sätts upp på Norrbottensteatern. "Jag hade nyligen gjort monologen Arne som handlade om ett original som blev både utsatt och mobbad. Han ville bara gott, men passade inte in någonstans och valde därför att bli eremit. I grunden finns likheter med Varelsen. Båda är aparta, båda bär på något fint även om varelsen också blir våldsam. Kanske var det drivkraften att förstå varför vissa människor hamnar i utanförskap som fick mig att tacka ja".

Foto: Eija Dunder

Kultur och Nöje2014-02-15 05:32

Han har jobbat med missbrukare på Hasselakollektivet, autistiska barn samt spelat interaktiv teater på ungdomsanstalter.

Möten och öden som i i små bitar för sig bidragit till Josef Säterhagens gestaltning av Varelsen.

- Jag vet inte varför, men har ofta sökt mig till miljöer med annorlunda människor. Det finns något i avigheten, något mycket livgivande att ta del av.

Det är fyra veckor kvar till premiären av teaterföreställningen Frankenstein när Kuriren träffar Josef Säterhagen vid en av få andningspauser under repetitionsarbetet. Denna vecka har han haft hjälp av koreografen Mikael Norling för att hitta rörelsemönster till rollkaraktären.

- Han ser andra saker än regissören. Små detaljer både fysiologiskt och energimässigt som vi arbetat med. Jag menar det finns ingen direkt förebild, en människa ihopsatt av andra människors likdelar. Det kopplar inte riktigt som det ska för Varelsen. För honom är världen lika ny som för ett nyfött barn.

Både den fysiska och mentala utmaningen är stor. Lediga kvällar handlar främst om återhämtning och bearbetning av repetitionsarbetet.

- Huvudrollen som Varelsen är den mest krävande roll jag gjort. Jag medverkar i 27 av föreställningens 30 scener.

Och ambitionen är hög. Han började förberedelserna redan i somras med stenhård styrketräning.

- Jag tänkte att jag skulle bli stor och stark, men min kropp trivdes inte med det. Jag kände mig instängd. Nu blir det mest yoga för att öppna mig själv och träna mentalt, säger han.

Rollkaraktären beskriver han som mycket annorlunda, kroppslig, närmast djurisk.

- Vanligtvis handlar gestaltning på en teaterscen mycket om det sinnliga. Att närma sig en roll via tanken. Varelsen är närmast dess motsats.

Han citerar ur Mary Schellys bok Frankenstein:

- "Mina lustar är född ur en påtvingad ensamhet som jag avskyr och mina dygder kommer med nödvändighet om jag lever i gemenskap med en like". Han vill inte vara ett monster. Han försöker göra gott, men går hela tiden på smällar. Folk blir rädda och flyr när de ser honom, trots att han gör goda gärningar.

Josef Säterhagen ser Varelsen närmast som ett övergivet barn, helt utesluten ur gemenskap med andra. En harmlös varelse som söker ömhet, kärlek och gemenskap men som aldrig lärt sig regelverket för hur man beter sig.

- Han har ingen läromästare samtidigt som han besitter omänskliga krafter. Omvärlden ser honom som ondskefull. Vad finns kvar. Jo, självdestruktivitet eller utåtagerande.

Han fick frågan om gestaltningen av Varelsen av sin gamle studiekamrat från scenskolan i Luleå, pjäsens regissör Martin Sundbom, för ett år sedan.

- Han hade rätt energi för rollgestaltningen, förklarar han vid fotograferingen.

Josef Säterhagen hade då gästat Norrbottensteatern för att hålla monologen Arne i Säffle och Värmlandsbro, baserad på boken De ovanliga av Åke Mokvist. En monolog där originalet Arne Ottosson som blev känd i Säffle med omnejd och småningom rikskänd som Arne på båten gavs en röst.

- Arne Ottosson ville bara gott, men passade inte in i samhället. Han valde att bli eremit och monologen behandlade hans tankar, allt från de stora frågorna till grönsaksodling. Jag hade fastnat för människan och levnadsödet. Dessa udda människor finns överallt, men gömmer sig eller glöms bort, men de bär på något fint.

Monologen fick bra kritik. Lovorden handlade också om vikten av levandegöra de udda berättelserna.

- Grunden är densamma. Arne Ottosson var aldrig våldsam, men precis som Varelsen försökte han bjuda på sig själv och allt gick åt skogen. Han passade inte in, vilket föder desillusion. Arne blev eremit. Varelsen går ett annat öde till mötes, säger Josef Säterhagen.

Fotnot: Föreställningen Frankenstein har premiär på Norrbottensteatern i slutet på februari.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!