Det finns kanske en tröst

Det finns berättelser som vi återkommer till, som vi vill återhöra och därför berättar om och om igen i nya versioner. Det är berättelser som varieras, tycks olika, när de ibland skildrar en Westernhåla och nästa gång målar upp en sagoskog eller handlar om en okänd galax far, far away. Ofta handlar de om den faderlöse ynglingen, okunnig om sin börd, den rene och oskyldige, som får ett uppdrag, det viktigaste av alla; att rädda världen.
Ynglingen har haft många namn. Nyss blev han känd som Frodo, tidigare hette han Mio och Potter och Luke Skywalker och för länge sedan, Arthur, han som blev kung.
Parsifal, Wagners sista opera, är ännu en berättelse om en av dessa oskyldiga unga pojkar. Parsifal har gömts undan av sin mor och hållits i okunnighet om världens lockelser. Så har hon velat skydda sin pojke från äventyr, från riddarbragderna och kvinnorna.
Världen skall gå under. Den riddarorden, som vaktar den heliga Graalen och spjutet som sårade Kristus på korset, har förlorat sin kraft. Kung Amfortas har låtit sig förföras av en kvinna, låtit sig besudlas av horan och judinnan, Kundry. Så har Stormästaren mistat sitt spjut och sin förmåga att pånyttföda. Han har förlorat The Force.
Parsifal, gossen, snubblar in och trots att han inget förstått blir hans uppgift att med oskulden som vapen återupprätta renheten. Han motstår blomsterflickornas ljuva lemmar och Kundrys - moderns, horans och judinnans - förförelsekonster för att till slut efter många prövningar, leda riddarnas Nattvardstjänst och åter möjliggöra för bröderna att hänryckas av den helige ande.
Det är Wagners bidrag till en arisk kristendom, till sin tids nyandlighet; ett avkok på kristendom och antisemitism, en brygd av sexualskräck och ynglingadyrkan, liksom ett uns orientalisk pessimism, en nypa buddhistisk livsförnekelse.
Man borde alltså resa sig upp och gå, men jag gjorde inte det. Det sker ett mirakel.
Ur denna sörja av kvasireligiositet, av rasism och kvinnoskräck stiger upp en melodi, ren och klar; först valthornen, sedan träblåset, en sång så vacker att den befriar. Sådan är musikens magi. För en stund blir ångesten lättare att bära.
Det kanske finns en tröst.
Eyvind Johnson har ofta skrivit om detta, om konstens, särskilt musikens, förmåga att försona livet.
Det var denna tidnings legendariske redaktör, Kurirens Arvid Moberg, som tog Eyvind med sig till lyssnarplatserna högt uppe under taket i Parisoperan på 20-talet. Då var det Wagner som uppfördes och Johnson skrev hem till Sverige och berättade: "Tack vare Moberg har jag kommit Mäster Wagner närmare och begriper honom bättre och kan gott kalla mig Wagnerian." Musiken kom att bli en del av Johnsons romankonst som både referens och förebild. I de självbiografiska romanerna om Paristiden får till exempel några strofer ur Beethovens Appassionata ständigt återkomma som tecken för både tröst och smärta och i Krilonserien är det Chopin som lindrar och stöder:
"Luckor öppnas under musiken, luckor som är stängda eller halvt stängda mot det förflutna och mot framtiden. Man tänker inte, man ser. Regn av blommor, eller kanske stenskred".
Sådan kan konsten vara. Trots konstnärerna.
Jag såg Parsifal på Göteborgsoperan nu i maj. Jag har för vana att kolla där, när jag passerar och jag har aldrig blivit besviken. Det brukar vara storartat. Det var det den här gången också.