Det ekar tomt - trots det viktiga budskapet

Han är inte de små projektens man, fotografen Jens Assur. Förra bokprojektet, Och himlen därovan, hade LO som medfinansiär och behandlade, om man får tro titeln, allt under himlen. I samarbete med Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ger han nu ut en serie på fem böcker som tar avstamp i världens överkonsumtion av energi och mat. Jens Assur har vänt på begreppet hunger. Här handlar det inte om svält utan om det rakt motsatta - frosseri. Det vill säga vår hunger efter att konsumera mer, tjäna mer, göra mer, resa mer. Det handlar om frosseriet som håller på att välta vår värld över ända. Det är viktiga frågor - för att inte säga ödesfrågor. Assur ser böckerna som kravbrev och bilderna som påminnelsavier. I första boken - If you love global warming - Honk - har Jens Assur själv skrivit förordet. Där resonerar han kring klimat, konsumtion och kommunikation. Förordet är samtidigt en programförklaring för hela projektet. Låt mig ge er tre citat: "Om klimatfrågan inte blir löst kommer begreppet frihet att förlora det mesta av sin innebörd". "Vi förutsätts konsumera för ekonomins skull samtidigt som vi förutsätts avstå för miljöns skull". "I London rör sig trafiken lika långsamt som gamla tidens hästskjutsar. Bilen den stora frihetssymbolen har blivit ett rullande fängelse." Bilderna i boken är storformatsfotografier från några av världens monsterstäder. Los Angeles, São Paulo, Shanghai, Bombay, Tokyo. Storslagna och skrämmande vyer över det rikaste rika och det fattigaste fattiga. Stora städer med små människor. Det finns något lockande i detta storslagna och skrämmande. Ett sug, en längtan. Den bok som fått ge namn åt hela projektet - Hunger - har ett förord av Lena Andersson. Andersson skriver om hela världens matproblem. Det handlar om fördelningsproblemen. Vi har ett överflöd av billig mat och kan kassera kilovis varje vecka, samtidigt som stora delar av världens befolkning svälter. Andersson menar att den obalansen är djupt omoralisk. Assurs bilder kommer från svenska livsmedelshangarer. Knivskarpa interiörer där varor staplas på höjden och bredden. Vi har väl alla varit där men kanske ändå inte sett det så tydligt som i dessa storformatstablåer. Butikerna är som ymnighetshorn, vi vet att det köps i massor, men ändå är hyllorna alltid fulla eller överfulla. Här och där störs ordningen av en förlupen tomat, en kvarglömd plastförpackning eller en felplacerad läskflaska. Per Svenssons förord till den tredje boken Livnära ger oss en kort historik över det svenska jordbruket och en spaning in i framtiden. De svartvita reportagefotografierna visar oss ensamma och anonyma människor i lantbruksmiljöer. En kalv som föds, en jättelik åker med en liten traktor, översnöade bikupor. Det är som från en svunnen tid med en romantisk och lite ledsam känsla. För det är väl inte den moderna bonden som beskrivs? I den fjärde boken, Det gröna infernot, skriver Lotta Gröning lustfyllt om sin relation till skogen runt hörnet, om skogen långt borta och om sagornas skogar. Här använder Assur ytterligare en fotografisk teknik. I de två första böckerna var det storformat, i tredje boken klassisk svartvit småbildsfotografi och nu använder han en polaroidkamera. Det vi får se är minst 100 år gamla djur och växter. Bilderna är tagna på olika biologiska museer runt om i Sverige. Djuren är uppstoppade och växterna är antagligen konserverade eller konstgjorda. Assur har fotograferat de så kallade
dioramor där olika skogsmiljöer är uppbyggda. Jag ser det som en spaning in i framtiden: Om vi inte förändrar vårt beteende så är detta den enda skog vi kommer att få se. I Sverker Sörlins förord till den avslutande boken Suécia har vi förflyttats till de svenska tätorterna, och då framförallt till Bollnäs. Han frågar sig om Bollnäs angår oss. Ett grått ljus gör att det knappt går att urskilja spår efter människor eller bilar på de snötäckta gatorna. Det är bilder så långt från det turistiska man kan komma. De är nåt obehagligt över stämningen, som en stad övergiven efter en kärnkraftsolycka. Vi ser översnöade bilar, stängda korvkiosker, gatumiljöer utan människor, reklampelare utan reklam. Det är nånting som stör kommunikationen. Egentligen borde jag ha största respekt för Jens Assur. En duktig fotograf som inte sitter med armarna i kors. Han får saker och ting gjorda. Han är duktig på att genomföra stora kostnadskrävande projekt. Dessutom är det viktiga saker han vill berätta om och han har åsikter som i mycket överensstämmer med mina. Varför kan jag då inte uppbåda någon som helst entusiasm över hans arbeten? Varför ekar det så tomt? När han talar låter det som ett väl inövat mantra, välformulerat och oantastligt. När han fotograferar blir bilderna likadana. Assur är en skicklig fotograf. Bilderna är välkomponerade och tekniskt briljanta, men fyllda med tomhet. Det är stort och grunt, allmängiltigt och anonymt. Inga personer eller personligheter träder fram ur anonymitetens massa. Vem är det som drabbas? Är det jag och mina vänner eller är det bara några staffagefigurer som skymtar förbi? Var finns de levande historierna? Allt är gjort på avstånd. Storstadsbons (Stockholm) nedslag på landet och småstadsbon (Stockholm) nedslag i monsterstäder. Att det bara är nedslag är ett problem. Han har försökt gapa över mycket under allt för kort tid. Det blir ingen trovärdig gestaltning av ett komplicerat problem. Blev jag då klokare, mer medveten och mer förändringsbenägen efter att ha tagit del av Jens Assurs påminnelseavier? Mitt svar måste bli nej. Det fungerar inte. Att larma för ett så stort och internationallt problem i exklusiva fotoböcker som når så få kan inte vara effektivt. Visst, vi känner alla till droppen som urholkar stenen. Men jag tror dessa droppar är för få och för små för att ge ett konkret resultat. Men jag hoppas verkligen att jag har fel. Fram till 26 september finns bilderna som utställning på Kulturhuset i Stockholm.