God natt Madame! <BR>Piteå Kammaropera <BR>Det vilar ingen räddhågsen ängslighet över Piteå Kammaropera. Repertoarvalet visar inte bara på mod utan också på en vilja att på allvar delta i en kreativ förnyelse av operakonsten och deras attityd mot sin tillvaro i det som många skulle kalla utkanten är befriande tuff. Sju produktioner har det blivit sedan starten för snart tio år sedan. För två år sedan satsade man på en världspremiär på en interaktiv opera i samarbete med Den Anden Opera i Köpenhamn. Förra året tog man sig an stjärnskottet Thomas Adès opera Powder her face som blev Minnet av en doft - ett slags drömspel om den skandalomsusade brittiska hertiginnan och socitetsdamen Margret Wigham, toppsnäckan i Coel Porters You?re the top, en av dåtidens internationella kändisar. Två exempel på samtid, experimentellt så det förslår - den nya globala världen och den nya tekniken i förening på scen. Därför var det nog många som lyfte på ögonbrynen över nästa val: En nyskriven opera om något av det svenskaste av allt - allas vår egen Carl Michael Bellman. Snacka om att sätta ner fötterna och markera för omvärlden att Piteå Kammaropera kör sitt konstnärliga race på det sätt som de själva och ingen annan bestämmer. Man kan bli salig av mindre. Tonsättaren och musikprofessorn Jan Sandström i Luleå var under några år konstnärlig ledare för Piteå Kammaropera. I samband med att han lämnade över uppdraget till Norrbottensmusikens Kjell Englund lovade han att skriva en opera direkt för Kammaroperan. Hans val föll på Bellman och därmed är Sandström, som förra hösten musiken till Göteborgsoperan K. Beskrivningen av en kamp, den förste som givit sig på nationalskalden i denna form. Till sin samarbetspartner i arbetet valde Jan Sandström själv Kjell Peder Johansson, som nu kan lägga till "librettist" på det visitkort som redan innehåller titlar som radioproducent, skådespelare, regissör och mångsysslande rockmusiker. Kjell Peder Johansson har också axlat rollen som regissör denna gång. Deras nära samarbete har resulterat i en operaföreställning som visserligen handlar om Bellman, men däremot inte kan beskrivas som en opera om Bellman. Det är alltså ingen "sann" berättelse om hans liv, snarare glimtar av en skapande konstnärs tillvaro under ett 1700-tal, kryddat av dofter från ett myllrande Stockholm där fattigdomen var stor. Bilderna av Bellman är många, liksom tolkningarna. Sandström och Johansson väljer bort bilden av den milde hovsekreteraren och poeten med sina manuskript instuckna i skjortans krås, som målaren Pehr Krafft en gång skapade på beställning av hovet. Deras bild av Bellman är en annan - en högst levande konstnär i fattigdomens Sverige som kämpar på i tillvaron, som längtar och skapar, drömmer och super, behagar, men även vänder ryggen till. Bellman som underhållare, han som kunde härma alla ljud in i minsta detalj, en slags ensamteater som enligt den samtida författarkollegan Kellgren förutspåddes gå till historien som poetisk trollkarl. Bellman gamängen, som går in på alla fyra till suparkompisarna, kanske på krogen Kryp-in vid Järntoget i Gamla stan. Eller han som lägrar vackra damer, kurtiserar dem med poesi. Högt och lågt, doftrikt så det förslår. Men också Bellman försörjaren. Svikaren som inte får det hela att gå ihop, som tvingas lisma ett nyckfullt majestät, kråma sig och roa, rimma på och få överheten att skratta mellan upptågen på sina maskeradbaler. Och hela tiden skymtar den Bellman fram som ständigt lever med ljudet av Karons åra plaskande i bakgrunden. Paradoxalt nog blir historien därmed väldigt samtida - villkoren, särskilt de konstnärliga, tycks aldrig ändras i grunden. Inte heller människans känslomässiga centrum. God natt Madame är Piteå Kammaroperas mest påkostade, vilket märks. Kostymerna är skapade av Ina Andersson, till vardags hemmahörande på Norrbottensteatern. Hon är detaljernas mästarinna och här firar hon triumfer i det enkla. Scenlösningen, signerad scenografen Gunnar Ekman, är också den enkel, men mycket effektiv. Liksom också ljuset, skapat av Ronny Andersson. Dirigenten Petter Sundkvist leder Norrbottens Kammarorkester, förstärkt enligt idealen för 1700-talets wienklassicism med blåsare. Den tonsvaga lutan har valts bort, i stället spelar Mårten Landström distinkt och känsligt på cembalo. I scenens centrum står Olle Persson som Bellman. Lika trovärdig sångare som skådespelare. Johan Christensson blir i Gustaf III:s gestalt en komisk höjdpunkt, Lisa Gustafsson likaså, men visar också andra sidor i flera roller. Paula Hoffman-Fröling ikläder sig hustrun Lovisas roll med en slags glimrande ära och Hans-Erik Sundström, gör sin vana trogen sina gestalter med pondus. Två dansande pager medverkar också - Lisen Ellard och Thomas Hämén. Här blandar de sitt streetdancekunnande med klassicism och gör det snyggt och mycket roligt. I all enkelhet. Eller skulle man kanske hellre säga komprimerad kvalitet. Det är så det känns, som ett resande teatersällskap som inget annat vill än att berätta en viktig historia. Ett litet kammaroperasällskap som funnit form. En historia som kröns av en Jan Sandström som "goes Bellman". Som blandar och ger av sin egen och sin föregångares toner - emellanåt är det omöjligt att höra vem som är vem. Precis som Bellman själv en gång gjorde, lånade av andra och bearbetade musiken så att den smet åt kring texten som blanka trikåer. Då spelar det mindre roll att librettot i små stunder, kanske som en följd av alla rim, mister sin spänst. Musiken smeker tröst, liksom också regissören och till och med Karons gestalt blir till ett löfte att stilla bedja om. Det duger icke, kommenterar Gustaf III Bellmans operabesök. Detta däremot, duger absolut!
