Jag har aldrig riktigt kommit överens med The Strokes. Av någon anledning har jag alltid funnit dem precis lika meningslösa som Coldplay eller Kings of Leon, trots att de för bara några år sedan ansågs vara det coolaste som hänt förenta staterna sedan Theodore Roosevelt (har dock hört att han dödade en björn med sina bara händer, jag skulle vilja se Julian Casablancas försöka sig på det).
Ändå skyndar jag alltid mot dansgolvet när en låt från debuten Is this it? börjar ljuda ur högtalarna, något jag säkerligen kommer att fortsätta med då nya hitstoffet Under cover of darkness oundvikligen blir en klubbstandard - men vid privatare lyssnigstillfällen har de alltid låtit så förutsägbart tråkiga i mina öron. Och trots att de har tydliga nya influenser på Angles, en skiva som låter lika delar 70-, 80-, 00-tal och framtid, så förblir det oförändrat.
Men visst, jag kan erkänna att den nya skivan, deras första på ett halvt årtionde, har sina minnesvärda stunder. Utöver den tidigare nämnda förstasingeln så är också 80-talsblinkningarna Games och Machu Picchu underbart dansanta, medan både den modernt funkiga Taken for a fool och retrorockiga Gratisfaction rent kvalitativt kan mäta sig med det mesta som gruppen spelat in förr.
Dessutom är den charmigt plågsamma balladen Call me back ett lyckat försök av den plågsamt charmiga frontmannen Casablancas att faktiskt vara så svår som många av hans beundrare anser honom vara.