The Hawk is Howling är Mogwais bästa skiva på flera år. Deras styrka har alltid legat i det faktum att de med hyfsat enkla medel lyckats bygga upp stämningar. De är på något sätt en fortsättning på det Ramones höll på med på sina fem första skivor, eller det Kraftwerk gjorde under sina glansdagar. Mogwai hittade tidigt ett sound och en metod som passade dem och det har egentligen bara varit dåligt de gånger de avvikit från den inslagna vägen. På senaste skivorna har de haft sång på några låtar och så fort den dök upp blev det tråkigt. Mogwai är bäst när de låter sina Cure-aktiga intron bara svälla och svälla tills man tror att de ska explodera. Tänk Kiss Me Kiss Me Kiss Me utan de hopplösa texterna och Robert Smiths vid det laget kalkylerade känsloutbrott. Och kanske att det är billigt att jämföra Mogwai med Cure, den liknelsen har dragits ungefär 2.000 varv vid det här laget. Men det är fortfarande lika korrekt. Och har man öron hör man ju att det är en komplimang. Annars, de hårda låtarna är hårdare än på länge, de finare är finare än på länge och det är helt och hållet instrumentalt. I en alternativ värld, i en där rockmusik och pomusik upphört existera (det vill säga post- den tiden, postrock) kunde det här varit Springsteens nya. Alla kritiker älskar den och folk går man ur huse för att höra mer av något om låter som det alltid gjort.
