Det är skillnad på skratt och skratt
I senaste numret av en naturvetenskaplig akademisk tidskrift som jag brukar läsa (Illustrerad sketenskap) berättas det om ny forskning kring varför man skrattar. Forskarna har testat en vits på en grupp människor där hälften fick läsa den och de andra fick vitsen berättad för sig.
Det visade sig, inte helt oväntat, att de som fick läsa vitsen inte skrattar medan de som får den berättad för sig nästan alltid skrattar. (Där har ni för övrigt svaret på varför nöjessidan kan kännas tråkig ibland).
Den främsta anledningen till att vi skrattar är alltså för att klara oss i det sociala spelet. Som för att upprätthålla någon slags stämning och trivsel. Ni vet, vår tids "survival of the fittest".
Det förklarar ju till exempel Galenskaparna och After Shave. De är ju inte särskilt roliga egentligen. De är bara roliga för att de är roliga och ibland roliga just för att det inte finns någon poäng. Det är festligt och sköj, det är finurliga namn och roliga dialekter, men det är ingen vits med det egentligen.
I stället bygger humorn på att alla som ser dem har gått med på någon slags gemensam överenskommelse om att det är roligt. Är man införstådd med det så kanske man också verkligen tycker att det är så roligt att man faller av stolen, precis som alla andra, när man slår sig över benen i samförstånd med de skrockande skrattsalvorna. Trots att det inte är särskilt kul.
Samma sak är det med den amerikanska humorn som görs av folk från Saturday Night Live. Ni vet, Will Ferrell och dom. Det är ofta i stort sett ganska poänglöst, det är
roligt för att alla har kommit överens om att det är roligt.
All sån där trivselhumor är sånt där socialt skratt som man mer skrattar åt för att få vänner än för att det är kul. Jag kan ha lite svårt för det, jag tycker inte att det är lika kul som annan humor. Det är inget nöje jag vill ägna mig åt.
Jag vill ha humor som är rolig även när man är helt själv. Det är sånt jag gillar bäst, den individuella humorn, och den bygger mycket mer på poänger. Och riktigt roligt blir det inte förrän man går över gränser, skämtar om grova saker och sådant som man egentligen inte får skämta om.
Jag förstår att folk kan ha svårt för det, men det är faktiskt oerhört kul med fördomar, elitism och översitteri. Och bögskämt. Särskilt om det är fyndigt, och ännu mer särskilt om det också är plågsamt.
Man kan ta klassikern The Office som exempel ännu en gång. Det är ett verkligt nöje och det är sådant som jag gillar bäst. När det är jobbigt, pinsamt och olämpligt. Roligt och elakt. Aktuellt.
Nöje är bäst när det inte är särskilt socialt. Jag ser helst aldrig en film i ett sällskap som överstiger tre och helst aldrig med personer som inte är väldigt lika mig till smak och klass. Är det inte under sådana förhållanden kan jag lika gärna se filmen själv.
Därför har jag egentligen ganska svårt för att gå på bio. Det är så jobbigt att se film med massa andra okända människor. Jag tycker inte om att skratta med andra, för man blir hela tiden störd och undermedvetet tänker man hela tiden på när andra skrattar. Man blir irriterad på när folk skrattar vid fel tillfällen.
Fast ännu värre är det såklart när folk skrattar åt samma saker som man gör själv för då känns det roliga ju lite befläckat. Man vill inte förlora den man har att se ned på. Det är samma sak som att man vill kunna säga att folk som skrattar åt Peter Flack har fler hål i tänderna (rikt folk har bättre hälsa). Man vill helst ha bäst humor och vara före alla andra med allt.
Alla vet ju att den som skrattar först faktiskt skrattar bäst.
Så jobbar vi med nyheter