Att vara på festival brukade vara en kamp. En kamp mot bajslukt på bajamajor, lera längs med byxbenen, fjortisar med indianryggsäck och mot fyllon som pratar så de spottar i din langos. På SM&A finns ingenting av det där. Det är faktiskt raka motsatsen. Kullersten istället för lera, vällagad vegetarisk mat och ett bländande vackert sommarstockholm som backdrop. Här hittar du vuxna människor som ber om ursäkt när de behöver tränga sig förbi. Du hittar tjugoplussare med fin tygväska som letar upp en av de där speciella papperskorgarna för plast när de behöver kasta sin plastölsbehållare. Det är på grund av det här som jag gillar festivaldöden.
Alltså, inte för att folk blir utan jobb i Borlänge, eller för att Hultsfred förlorat sitt poppigaste företag. Utan bara för att den tvingat de stora konsertjättarna att agera. Konsumenterna har sagt nej. Nej till att behandlas som boskap i en ölfålla som påminner om en kö till bankomaten i Ullared. Aldrig mer ska vi knuffas omkring i en moshpit med fyra promille som luktar kabanoss med räksallad. Med festivaldöden har det kommit en knäpp på näsan till våra konsertjättar. Gudarna ska veta att festivalsverige behövde det.
Stockholm Music & Arts och konsertgenierna Ola Borgquist och Joel Borg har fattat precis det här. Man lägger ner själ och hjärta på att området ska vara snyggt, genomtänkt och miljövänligt. Man erbjuder espresso i riktiga maskiner och bokar sjukt smart. Man vågar till och med sätta en nisch på hela helgen. Konst och musik. Musik och konst. Och inte en nostalgibokning så långt ögat når.
Jag har sett Mattias Alkbergs Begravning fyra gånger på den här turnén. I vintras, på Riche, letade de fortfarande sin form. På Gagnef i juli var de nära kokpunkten och på Dramaten i våras kunde man skära tårtbitar med kniv av den vibrerande stämningen i lokalen. Men ingenstans har de varit lika väloljade som i den tjugoåtta grader tryckande hettan på SM&A. ”Vi saknar en kropp” stampar bandet igång medan tonerna från Petter Granbergs gitarr knorrar mot strupen. För i händerna på Petter, Jonatan, Tomas, Kalle, Magnus och Olle så tar Mattias Alkbergs låtar formen av en indiesmocka som skaver ned lyssnarens försvar till noll. ”Skända flaggan” låter som årets poplåt under solen på Skeppsholmen. Kanske är den också det? Vad vet jag?
Det som spelar roll är egentligen inte sånt. Det som sätter den här turnén och plattan på kartan är att – vid sidan av Kanye West – hittar jag inte en enda artist som lika effektivt kan överraska lyssnaren med lika aviga som självklara melodier det här musikåret.
Sofia Jannok och hennes band är en helt annan musikalisk historia. Det finns inte mycket som skaver på lyssnaren här. Men det finns saker som är okej för det. Det fina är, förutom en väloljad bandmaskin, Sofias passionerade mellansnack. Hon pratar om demonstrationerna i Kallak och om tvångsförflyttningen av samer under 1920-talet. Jag är, precis som Sofia, född i Gällivare. Min mormor har ett stänk sameblod i sig och det är givetvis svårt att inte känna ilska för sånt där. Men nu är jag inte här för att bedöma hennes budskap, utan konsten som sin helhet. I konkurrensen på SM&A och i ljuset av andra band överraskar aldrig Jannok. Det är duktigt och kompetent. Tillrättalagt och helt okej. Men när jag promenerar upp mot pressbyggnaden igen i sommarnatten minns jag inte längre någonting av musiken.