Kameran hoppar till, luften blir tjock av rök. Röster som skriker i förtvivlan. Flickan ropar efter sin mamma.
I nästa klipp står samme man som nyss filmade den lilla flickan och väntar på bussen i ett snöigt Harads. Längs isiga landsvägar färdas han mellan hemmet och skolan i Boden där han studerar svenska efter att brutalt ha vräkts från sitt hemland, som han dröjande konstaterar i en textslinga som ackompanjerar bilderna i dokumentärfilmen The Wait (Väntan).
– Egentligen ville jag inte filma mig själv, men jag ville fånga den situation jag och andra migranter befinner oss i. Försöka sätta ord på känslan av att ha blivit uppryckt med rötterna, att leva med ständig oro för vad som händer i hemlandet samtidigt som vi försöker att skapa oss en ny tillvaro i ett nytt land med en ny geografi och ett annat språk, säger filmaren Maher Abdulaziz.
Han har en gedigen bakgrund som filmare i Syrien, är utbildad både i regi och i det mångsidiga filmiska hantverket. I många år arbetade han med dramaserier för televisionen, men också som lärare på den statliga filmhögskolan. Men efter att revolutionen startade i Syrien i mars 2011 övergick han, liksom många av hans kollegor, till att enbart syssla med dokumentära skildringar.
– Vid den tidpunkten kändes fiktionen överspelad, nu handlade det bara om att berätta för världen om vad som hände i Syrien. Självklart kunde ingen av oss visa våra filmer där, men vi spred dem via internet, säger Maher Abdulaziz, som till slut blev efterlyst av regimen på grund av sina filmer.
Berövad sin vardag hemma i Syrien använde han sina yrkeskunskaper för att fortsätta berättandet, men denna gång handlar det om livet som migrant i ett nytt land.
– Min tanke var att skildra en nyanländ familjs vardag, men det visade sig svårt att få komma nära. Folk i vår situation lever med stor oro och tillvaron känns osäker på många sätt. I den situationen är det svårt att lämna ut sig på film. Det var då jag kom på att jag kunde vända kameran mot mig själv, använda mig själv som ett exempel på situationer som gäller för många, säger Maher Abdulaziz, vars filmkunskaper nu kom honom väl till pass.
Man talar ibland om lågbudgetfilmer – här kan man snarare tala om nollbudgetfilm. Ändå har Maher Abdulaziz lyckats skapa en poetisk dokumentärfilm där man får följa hans tankar och liv i det nya landet, samtidigt som ett exklusivt arkivmaterial från Syriens krigsverklighet påminner om orsaken till flykten. Tillsammans bildar de båda perspektiven en unik skildring från ett liv där väntan, ensamheten och sysslolösheten är stor. Som en röd tråd genom berättelsen ringlar oron för de två döttrarna som vid filmens början är kvar i Damaskus och som han kämpar för att få återförenas med i Sverige.
Desperationen för honom till människohandlare som kräver 10.000 dollar per person för en farofylld resa över Medelhavet. Ensamheten får honom att skapa ett helt sällskap av sig själv hemma i sitt vardagsrum i Harads, där en Maher Abdulaziz spelar schack med en annan, medan en tredje läser tidningen, en fjärde skriver till Migrationsverket på sin dator och en femte bara får tiden att gå framför en patiens.
Redan nu har Maher Abdulaziz klart med visning av The Wait på ett antal filmfestivaler, både i Sverige och utomlands, och till vardags har han numera ett jobb som konstpedagog på Havremagasinet i Boden där han bland annat leder filmkurser.
– I hela mitt liv har jag bott i stora städer, men jag känner verkligen att jag trivs här i lugnet. Jag vill inte att man ska titta på min film och sedan gråta en stund. I stället vill jag att min berättelse ska få människor att tänka, jag vill skapa förståelse för hur det är att komma med sin oro och ångest till en ny plats, en ny historia, en ny geografi. Vad gör det med en människa?
– Jag pratar om oss, inte om dem – det är en viktig skillnad. Jag tror att det är viktigt att förklara för andra hur den här övergången från ett etablerat vardagsliv i ett land till tillvaron som flykting i ett annat land känns och upplevs. Översätta svårigheterna för att skapa en bättre förståelse. Det är min skyldighet. För femtio år sedan tog ett fascistiskt parti makten i mitt hemland Syrien. Både min farfar och min pappa var tysta den gången. Nu får jag och mina döttrar betala priset. Därför är det viktigt att berätta, också i Sverige.